465

Min andra blogg är igång nu, besök mig gärna där!

Kärlek på tallrik

Hoppas att ni alla mår fantastiskt, det förtjänar ni.

//Alexandra

464

Det är nog dags att officiellt ursäkta mig här på bloggen, vilket jag länge dragit på. Många gånger har tanken på den här sidan varit det som hållit mig vid liv, ett andningshål där jag kunnat vara mig själv, kunnat skriva av mig och skriva UR mig. Klagat inför hela världen utan att någon egentligen lyssnar. Jag BEHÖVDE tömma mig själv på känslor, och det här var det bästa sättet jag någonsin kommit på.

Och vilken resa det har varit. Inte bara framåt, framåt. Mer bakåt, bakåt, lite framåt, mil bakåt, och så framåt igen. Tills nu. Ja, jag lever fortfarande. Tvärtemot vad man kan tro är jag idag friskare än på länge, länge. Jag slåss fortfarande mot monstertankarna, mot äckelkänslor och viktfobi, men inte ens det kan släcka de positiva känslor jag nu har greppat tag i och krampaktigt håller kvar om.

Jag är förälskad i att leva. Det tog år, men jag har äntligen kommit underfund med hur nära döden jag varit och vad jag har satt på spel. Och jag tänker inte låta det hända igen. För inte så länge sedan vaknade jag i panik vid fyrasnåret och var helt övertygad om att min stund på jorden var över. Jag var skräckslagen och darrande såg jag hur allt gled mig ur händerna. Hur skulle mina föräldrar ta det? Vad skulle de göra med mina ägodelar? Vem tar hand om hunden? Vad händer med vänner jag lämnar, ord som jag inte hunnit säga? Vart tar allt vägen när jag faller, faller, faller?

Efter den natten känner jag att jag fått en andra/tredje/femtioåttonde chans. En chans att ställa allt tillrätta. Att ta hand om mig själv, vårda relationer och göra det bästa av mitt liv. Och visst händer det att jag sumpar chansen vissa dagar, men tanken är med mig. Jag VILL inte längre försvinna.

Därför blir det inte heller att jag skriver här. Hit vände jag mig när allt såg som mörkast ut, när jag inte kunde andas själv, när jag behövde draghjälp. Nu känner jag inte den pressen. Mitt "nyare" liv sprider med glädje än depressiva mörkertankar.

Jag kan hittas på bilddagboken.se, där mitt alias är Daedal. Under tiden när jag undvikit att skriva här har jag levt där. Bland annat. Titta gärna in om det känns intressant.

Funderar också på att starta en ny blogg. En annan. Jag tycker mycket om den här, men jag vill bort från det mörka, det sjunkande. Något nytt, fräscht, känns mer lockande. Om jag sedan hamnar här igen vet man aldrig, men jag vill inte längre lova att jag uppdaterar. Jag tänkte prova på att leva istället för att drömma om det.

Ta hand om er <3

463

Var hos min psykolog i Nybro idag och jag börjar förnimma hur min värld faller samman... Vikten går nedåt. Värdena blir uppenbarligen bara sämre och sämre. Och jag som mår så bra! Inombords! Varför kan de inte bara lämna mig ifred?

Jag grät. Jag. Grät. Det har aldrig hänt förut, inte hos min psykolog. Jag är så trött på att ALDRIG vara okej.

Så... BMI 15 var det. Ljusår ifrån BMI 19 som jag låg på i somras. Men jag mår SÅ annorlunda idag mot hur jag mådde när jag blev inlagd förra gången! Jag mår BRA! Jag ÄLSKAR livet! Så varför kan jag inte må bättre fysiskt? Jag kräks inte. Jag äter varje dag. Varför räcker inte det?

Nej. Mer ska ätas. Mer ska behållas. Upp ska vikten. Som om jag orkar hur mycket som helst.

De talar om inläggning igen. Om inte värdena är bättre om en månad. Jag vägrar. Står emot med allt vad det innebär. jag har lagt ner hela min själ i att bygga upp mitt liv igen. Om de tar det ifrån mig... Jag överlever inte det.

Fan.

462

Tisdagar är nästan alltid lektionsfria dagar för mig men de brukar spenderas i biblioteket (FAKTISKT!) tillsammans med ett par fina, så jag får lite gjort. Idag blev det dock annorlunda, eftersom några av oss i klassen blev sugna på Max i helgen. Varför inte? Vi bestämde tisdag, och såg fram emot det något otroligt.

Så sagt och gjort, vi begav oss mot Samarkand framåt lunchtid. Jag var aningen orolig över att känslorna från igår, de känslor som jag är så van vid och som jag hatar så, skulle hänga i och färga hela denna dagen också. Och till en början kändes det verkligen så. Som att jag fick följa med för att de lovat det. Som att de egentligen inte ville ha mig där. Varför skulle de? Jag har inget att tillföra och kommer bara med socialt oacceptabla kommentarer. Och mellan dem är jag tyst och tråkig.

Det tog ett tag av långsamt utdragna komplimanger för att jag skulle orka tänka positivt, men till slut tinade den inte lika mörka sidan av mig upp. Kanske är de genuint glada över att ha mig där?

Jag vågar knappt skriva de orden. Det känns som att bara jag får ur mig det kommer jag ha "jinxat" hela innebörden. Om de ser vad jag skrev kommer de fnysa och skaka på huvudet. "Tror hon verkligen det?" "Gud så dum i huvudet hon är!" "Varför fattar hon inte att hon är oönskad?"

Så jag jobbar istället på att fokusera på att ha roligt.

Efter att en av vännerna (?) varit på en snabb anställningsintervju (som uppenbarligen gick bra!) svängde vi in på Max för den där lunchen vi pratat om i flera dagar. Jag tycker mycket om just Max. Visst, jag har ett minne av att ha ätit där precis när jag kom hem efter att ha varit inlagd i USA som inte är det bästa. Hur jag åt och sedan kräktes och fick mina föräldrar att dra sig in i sina skal och bli väldigt frustrerade. Visst, jag hävdade (som vanligt) att jag inte alls gjort mig av med det. Men det är nog svårt att tro med tanke på att det var mitt liv just då. Och det var ju inte heller sant.

Oj. Ett minne jag förträngt.

I alla fall. Jag satt hela kvällen igår och räknade kalorier för att veta hur mycket jag skulle få i mig idag, hur mycket jag skulle kunna tillåta mig själv att äta utan att kväva mig själv med skuldkänslor. I och för sig vägde jag mig imorse och vägde alldeles, ALLDELES för lite (hur kommer det sig att jag fortfarande går NERÅT i vikt? Det är inte MÖJLIGT!) så i teorin skulle jag ha kunnat äta PRECIS vad jag ville, men jag känner mig själv. Det skulle bli svårt att äta en hel meny, då de ofta snuddar vid hela 1000 kalorier. För en måltid! Men jag ville heller inte äta burgare och sallad - pommesen är bland det bästa när man äter ute... Så jag valde till slut det (enligt mig) bästa alternativet - maxbox med plusmeny (!!) och falafelsnacks. Det landade på (fortfarande i överkant men mer acceptabla) 600 kalorier. Jag blev ett glas rikare (med lilla My!) och 38 kronor fattigare. Och jag hade jättetrevligt.

Det är så fantastiskt att jag KLARAR att vara med folk. Ofta. Varje dag. Att jag inte isolerar mig, att jag inte låter tankarna ta över. Jag som inte träffade någon annan än min familj på HELA veckan - veckor i sträck - ser nu till att vara social VARJE dag. Och jag VILL det. Jag TRIVS med det.

Jag hoppas bara att mina ouppskattningstankar inte är befogade.

Usch. Nu känner jag av dem igen. De sitter fast i bröstet. "Klart de inte gillar dig, varför skulle de? Skärp dig."

Skaka bort dem. Skaka bort.

Kanske var det den rejäla lunchen OCH mellanmålet jag fick i mig av bara farten (jag har ju faktiskt lovat min psykolog att äta mellanmål varje dag. Och här går jag NERÅT i vikt), kanske var det ren lycka, men jag hade SÅDAN energi hela eftermiddagen! Jag hämtade hunden efter att ha dammsugit lägenheten i en halvtimme. Jag diskade, torkade av alla ytor, städade ur köksskåpen, tömde bokhyllan och arrangerade om däri, gjorde om bland mina DVDer och flyttade dem till bättre ställen, sorterade bland mina papper och fixade om i lådorna.

Min perfektionistiska sida är STARK just nu. Jag ÄCKLAS av mitt rum. Av allt OFRÄSCHT. Av småfläckar, dålig luft, smulor, märken. Mycket av det går inte att ändra på. Jag är bara SÅ rädd för att ta hit någon som ser all smuts och tänker "jaha, hon ÄR så äcklig som jag trodde!".

Jag ryser vid tanken. Nu vill jag städa igen.

Men det KAN inte bli renare nu! Jag har i och för sig inte tvättat golvet, men annars FINNS det inget mer att göra!

Suck.

Och det blev säkert att jag städade eftersom jag egentligen borde ha pluggat. Jag har böcker att läsa till skönlitteraturen och ett fonetiskt alfabet att lära mig inför tentan på torsdag. Jag är nervös, men jag tar inte tag i det. Jag stängde av efter tentan i fredags.

Det låter som att jag haft en tuff dag, men den har faktiskt varit helt okej! Jag hade till och med tid för att uppdatera bilddagboken ordentligt, så nu finns det inga gamla bilder ifrån sommaren som jag vill lägga upp men inte hunnit med. Jag vill gärna lägga upp bilder från bakåt i tiden också men de bilderna finns hemma, så jag kan inte göra någonting åt det nu.

Hunden min har fått ont i örat igen... Stackars. Han behöver sin kvällspromenad nu...

461

Gamla känslor väller in. Jag har länge klarat av att hålla dem på avstånd men idag besegrade de mig och de fyller nu varje hörn av kroppen. Jag HAR vänner här. Vänner som efter idag troligtvis ALDRIG vill träffa mig igen. Varför?

- De vet nu lite mer om vem jag är. Förut TRODDE de att de visste, och då gillade de mig, men nu VET de, och då tröttnar de på alla nackdelar.

- Jag fäller sådana OPASSANDE, TRÅKIGA kommentarer! Alla skrattar åt vad alla säger, utom när jag, dum som jag är, öppnar munnen.

- De säkert sitter hemma nu och diskuterar hur jobbig jag är. Och hur de ska bli av med mig.

- jag HELA tiden pratar om USA! USA hit, USA dit, kan jag inte bara hålla käften!? Ingen bryr sig!

- de tror säkert att jag tycker mig vara bättre än dem. Jag känner att min "aura" är nedsättande, och det vill jag VERKLIGEN inte! Det stämmer inte! AAAH!

Jag vill inte verka för säker på mig själv och skrämma bort dem, men jag vill heller inte verka FÖR osäker och fråga dem om vad de tycker om mig hela tiden (en fråga som sliter i mig för att bli ställd ofta, ofta) eftersom de då ABSOLUT kommer tröttna på mig. Det är så svårt att balansera, att inte vara för mycket och inte för lite. Jag kan inte! Jag trampar hela tiden fel, och det är lika jobbigt varje gång!

Jag blir SÅ frustrerad.

By the way. Vågen stod på 38.5 idag. Hoppas det inte betyder att jag väger UNDER 41.4 som jag vägde i fredags hos min psykolog (jag litar inte helt på min våg, därför är den här funderingen inte så dum som den låter). Jag ORKAR inte med hela karusellen igen, speciellt inte när jag TRIVS så bra här EGENTLIGEN.

Och det är säkert, jag BEHÖVER inte vara någons bästa vän. Jag kommer nog aldrig bli det, jag är inte bästa-vän-material. Men jag VILL ha någorlunda i alla fall EN någorlunda nära vän, någon som bryr sig. Som tänker på mig. Som ibland, någon gång, väljer mitt sällskap över någon annans.

Like that's gonna happen...

460

Halloween!

Jag hade inte tänkt gå ut, var alldeles för trött och sliten OCH var på stan under dagen med lillebror och hans kompisar så jag kände inte behovet av att komma ut och träffa folk heller. Men jag HADE ju faktiskt en BRA utklädnad för en gångs skull och jag ville dessutom se vad alla andra hittade på att klä ut sig till så jag bestämde mig för att ändå ge det ett försök. Det blev bara förfest - det räckte alldeles förträffligt - sedan sa jag hejdå och gick hem till hunden (och TVn). Men jag är glad att jag gick. Även om det inte är min favoritsyssla att sitta bedvid när folk fyller sig själva, när de blir gladare och gladare och suddigare och suddigare. Livligare och livligare. Och jag blir tråkigare och tråkigare.

'

Jag är ganska färglös egentligen. Och det märks EXTRA tydligt på förfester då jag mest sitter tyst och sippar på läsk. Vad gör JAG i ett ölspel? "Drick fem klunkar!" Ömm... Okej... Förresten drack jag RIKTIG läsk. Sockrig sådan. Med kalorier. Så i mitt huvud VAR det jobbigt med de där fem klunkarna. Men inte på det sättet som det var meningen.

Nej, nu klagar jag IGEN.

Det var ändå spännande. Det var kul att de VILLE ha mig där, att de FRÅGADE. Och de ville också ha med mig ut, det märktes på hur enträgna de var. Det gör mig glad i hjärtat. Jag tycker så mycket om dem.

459

Tentan idag gick helt okej tror jag. Eller ja... Jag tror att jag blir godkänd. Hoppas jag. Helt ärligt kan det lika gärna bli ett IG som ett VG och osäkerheten är jobbig, men jag är van vid den. Den skiljer sig inte märkvärt från hur det brukar kännas efter prov. Nu vill jag bara ha resultatet...

Så var jag hos min psykolog och som vanligt vägdes jag (han har slutat gå ut ur rummet när jag väger mig - HA! Jag VISSTE att han skulle sluta lita på mig! Jag SA att det skulle hända!) och jag hade gått upp ungefär precis 100 gram. Känns bättre än det borde. Jag KAN hålla min vikt stabil! Sedan att jag egentligen ska uppåt... Det är inte lika viktigt. Eller hur?

Så var jag hos de finaste fina ikväll och åt kladdkaka (japp. Funkade jättebra.) samt såg på the hills have eyes. Skräckfilm av den mildare graden. Alldeles för mycket klichéer för att man skulle kunna ta den på allvar, men den hade sina stunder och mutanterna förföljde mig ett tag. 2/5.

Nu är jag trött och sliten. Jag är inte van vid att BÅDE plugga OCH vara social. men jag gillar det. Det är en skön trötthet.