454

Jag har inte haft ett så här långt uppehåll sen jag startade bloggen. Under den här tiden som förflutit har jag inte haft en minut över till att sitta och skriva ner detaljer om mitt liv, och jag sörjer det samtidigt som jag vet att det inte är mycket av det som INTE är positivt.

Under veckorna som gått har jag:

- pluggat (ihjäl mig) - inte ensam alla gånger, mestadels med kompisar, vilket gör det helt okej.
- fikat ätit lunch, fått i mig frukost, lagat middag. Ätit helt enkelt.
- haft en HEL del tentaångest. Och nu är det bara lite över en vecka kvar till den första, som jag mår RIKTIGT akut dåligt över.
- varit på maskerad / tjejkvällar / fikapauser / lunchmöten / PLUGGDEJTER (tyvärr ingen kärlek involverad) / filmstunder / brorsumgänge... Jag har som mantra att "om jag förut ABSOLUT skulle tackat nej, är det nu dag att tacka JA". Utmana, men göra det förnuftigt, med förstånd. Jag VET mina gränser, och jag stretchar dem bara så långt som jag klarar.

Som den här maskeraden jag pratade om. Jag fick inbjudningen över internet och såg paniskt hur HEMSKT allt skulle bli framför mina ögon. För visst skulle det bli mat (bakad potatis), efterrätt (mazarintårta), lekar (så ska det låta) och PRAT. I det här fallet ingen alkohol, vilket gjorde beslutet lite lättare, men nattsvarta funderingar hann gro och sätta sig fast här och där i kroppen. Ändå läste jag mejlet, kollade upp datumet i almanackan, frågade mig själv "vill du verkligen inte gå eller är det bara rädsla?", konstaterade att jag FAKTISKT ville, och tackade ja. Allt inom loppet av ett par sekunder.

Det hade jag ALDRIG gjort förut. INTE en chans. Och ännu bättre - jag GICK faktiskt. Backade inte ur, kom inte med någon ursäkt i sista sekunden. Låtsades inte vara sjuk eller bortrest. Jag gick, jag träffade folk jag aldrig mött, jag åt tillsammans med dem utan att låtsas om tårarna som brände när jag kände mig tvungen att äta alldeles för mycket mazarintårta och gick segrande ur striden. Jag kan inte påstå att alla tankar var bortblåsta, det är SÅ svårt att inte jämföra sig och känna att man hamnar sist och är sämst i allt ("hon är SÅ jobbig", "varför blev HON inbjuden?", "Jag gillar INTE hennes attityd!") men jag orkar inte. Jag ORKAR inte. Så jag låter dem tycka vad de vill. Jag har kompisar här - RIKTIGA kompisar, som vill ha med mig på saker, och jag BEHÖVER inte alla andras godkännande. Jag HOPPAS de gillade mig, men jag BEHÖVER inte höra att de gjorde det. Att jag var mig själv - varken mer eller mindre - är allt som räknas.

Jag vet, lång pepparagraf, men jag är SÅ stolt! Jag är STOLT över att jag lyckats åstaadkomma det här, den här förändringen. Det är något inom mig som är ANNORLUNDA, som har klickat. Jag VILL verkligen få det här att fungera, jag älskar det jag gör och kan till och med påstå att jag är tillfreds med mitt liv just nu. Ibland är jag hemma ensam (jag behöver egentid) men inte ALLTID. Ibland är jag med vänner, men inte JÄMT. Jag försöker balansera, och jag försöker verkligen ta hand om mig själv. På riktigt.

Detta innebär att jag inte äter lunch själv. Aldrig. Det fungerar inte. Jag tar med mig maten till någon, äter den med klassen eller frågar någon om de vill köpa något någonstans med mig. På morgonen ser jag till att få i mig min havregrynsgröt, så jag orkar med lektionerna. Skillnaden är markant. På kvällen klarar jag mig oftast själv, jag tar lång tid på mig att förbereda och njuta av maten, oftast tillsammans med halv åtta hos mig eller annat TVprogram. Men om någon vill äta middag med mig går det också bra. Stödet tas tacksamt emot.

Tyvärr är det inte lika lätt med resten av måltiderna. Mellanmål? Nja... Kvällsmat? Inte varje kväll. Och detta har lett till ännu mer viktminskning. Men nu är jag stabil. Jag såg 39 på vågen och blev lite skrämd; jag måste ju BEVISA att det går bra! Det kvittar hur många gånger jag säger det om vågen motbevisar tesen! Så jag kämpar med näbbar och klor, även om jag ibland (oftast) känner mig som VÄRLDENS STÖRSTA IDIOT som inte längre jobbar åt "rätt" håll.

Så nu har jag ambitionen att äta så att jag fungerar optimalt. Viktuppgången känns inte lika central, men jag ska nog kunna gå upp ett par kilo också. Hur svårt kan det vara? (Svara inte på den frågan).

Till min hjälp i den kampen har jag först och främst VILJAN. Jag VILL INTE flytta hem igen, läggas in igen, jag VILL klara mina tentor och jag vill fortsätta på det här spåret - jag ÄLSKAR min linje - kanske har jag ÄNTLIGEN hittat rätt. Jag har också vänner. Vi kanske inte är VÄRLDENS tajtaste och jag kanske inte är NÅGONS nummer ett (som jag så desperat vill vara) men jag accepteras av många, och de är alla underbara. Bara det gör mig tacksam.

Ja, det är mycket kvar. Halkade in på en annan blogg nyligen, även den om att bli bättre och lämna sjukdomen bakom sig. Direkt satte tävlingsnerverna igång. "Jaha, där ser man. Hon hade nattvak. Det hade inte riktigt jag. Hon mådde sämre än mig. Jag måste slå henne". Idiotiska idéer som sätter sig i magen och som gör allt så svårt att urskilja sanningen ur.

Men vadå, ingen går väl igenom livet utan prövningar? Det här är min, och jag är INTE besegrad.