Och VILKEN DAG! Vad kan jag säga, jag har inte ord! Böcker, böcker, böcker, författare, utställare överallt. Autograferade böcker av Morgan Alling och Alexander Mccall Smith, bilder med dessa två plus Alexandra Pascalidou och Leif GW Persson. Dessutom var ju Bamse och mumin där! Så de är också med på bild!
Jag hade verkligen jätteroligt.
Helt fantastiskt, jag är SÅ stolt över mig själv.
Jag åt för lite, som vanligt, men jag jobbar på det. Sammanlagt under resan (från sju på morgonen till nio på kvällen) blev det:
en mannafrutti
En dubbel vegetarisk macka med kesoröra och paprika
En halv brödbulle med stekt ägg (och smör)
vindruvor
ett äpple
Men jag åt kvällsmat när jag kom hem och drack duktigt en näringsdryck. Så jag känner mig nöjd.
Jag är SÅ målmedveten just nu, jag gick förbi en spegel igår och mådde riktigt dåligt över vad jag såg. Jag är ju inte lyckligare så här! Visst känner jag mig "duktigare" när mina ben står ut så mycket som möjligt, men det finns ingen sanning i den känslan!
Mamma är så grymt besviken på mig just nu, över att jag inte går upp snabbare i vikt. Vi kan inte prata med varandra utan att någon av oss blir arg, och 80% av våra konversationer består av enkelspåriga frågor som "varför går du inte upp i vikt?", "Vad åt du idag?", "När ska du beställa fler näringsdrycker?", allt med ilskna stänk som står som kaskader runt varje bokstav. Jag mår inte bra av att utsätta mina föräldrar för det här, men de gör det inte lättare för mig med alla skrik och all ilska. Jag VILL verkligen bli bättre, och jag kämpar så hårt jag kan, jag ORKAR inte med att höra om mina misslyckanden HELAtiden!
Jag köpte faktiskt en våg idag, mot all kunskap jag har. Innan ni dömer - lyssna på mitt argument.
Orsaken till att jag har gått ner i vikt här (eller, den största av dem) är för att jag inte har någon som håller ett vakande öga på min vikt. Förut, innan jag hamnade här på mitt universitet blev jag vägd en gång i veckan. Det var inte enkelt då, men det GICK. Innan sommaren, när det systemet var igång, vägde jag min målvikt, och lite mer därtill. Sedan kom sommaren och INGA vägningar, och nu terminen och ett fåtal av dem. Att inte veta gör mig hispig, jag får för mig att jag gått upp massvis över ett par dagar och drar sedan in på maten för att kompensera fram tills nästa gång jag väger mig - för att se till att jag inte sticker iväg alldeles.
Ingen tar det på allvar, ingen hör det jag säger - att bara jag får hålla koll på min egen vikt så kommer det gå uppåt. Framåt.
Jag TROR verkligen att jag har den disciplinen som behövs nu att jag inte kommer falla dit och tävla mot mig själv över en låg siffra, jag har lovat mig själv att INTE väga mig stup i kvarten utan istället välja ut en eller två dagar i veckan och hålla mig till dem. Jag VILL bli frisk nu, jag är SÅ trött på det här. Och allt annat fungerar SÅ bra, det är "bara" vikten som krånglar.
Dessutom har jag pratat med mina föräldrar om det, de vet om att jag har den så det här är inget smygande eller så. Jag är helt på det klara med att om det inte fungerar så slängerJAG ut den. JAG. För att jag vill fokusera på hälsa och lycka, inte på en sjukdom som borde varit överstökad för länge sedan.
Helt fantastiskt, jag är SÅ stolt över mig själv.
Jag åt för lite, som vanligt, men jag jobbar på det. Sammanlagt under resan (från sju på morgonen till nio på kvällen) blev det:
en mannafrutti
En dubbel vegetarisk macka med kesoröra och paprika
En halv brödbulle med stekt ägg (och smör)
vindruvor
ett äpple
Men jag åt kvällsmat när jag kom hem och drack duktigt en näringsdryck. Så jag känner mig nöjd.
Jag är SÅ målmedveten just nu, jag gick förbi en spegel igår och mådde riktigt dåligt över vad jag såg. Jag är ju inte lyckligare så här! Visst känner jag mig "duktigare" när mina ben står ut så mycket som möjligt, men det finns ingen sanning i den känslan!
Mamma är så grymt besviken på mig just nu, över att jag inte går upp snabbare i vikt. Vi kan inte prata med varandra utan att någon av oss blir arg, och 80% av våra konversationer består av enkelspåriga frågor som "varför går du inte upp i vikt?", "Vad åt du idag?", "När ska du beställa fler näringsdrycker?", allt med ilskna stänk som står som kaskader runt varje bokstav. Jag mår inte bra av att utsätta mina föräldrar för det här, men de gör det inte lättare för mig med alla skrik och all ilska. Jag VILL verkligen bli bättre, och jag kämpar så hårt jag kan, jag ORKAR inte med att höra om mina misslyckanden HELAtiden!
Jag köpte faktiskt en våg idag, mot all kunskap jag har. Innan ni dömer - lyssna på mitt argument.
Orsaken till att jag har gått ner i vikt här (eller, den största av dem) är för att jag inte har någon som håller ett vakande öga på min vikt. Förut, innan jag hamnade här på mitt universitet blev jag vägd en gång i veckan. Det var inte enkelt då, men det GICK. Innan sommaren, när det systemet var igång, vägde jag min målvikt, och lite mer därtill. Sedan kom sommaren och INGA vägningar, och nu terminen och ett fåtal av dem. Att inte veta gör mig hispig, jag får för mig att jag gått upp massvis över ett par dagar och drar sedan in på maten för att kompensera fram tills nästa gång jag väger mig - för att se till att jag inte sticker iväg alldeles.
Ingen tar det på allvar, ingen hör det jag säger - att bara jag får hålla koll på min egen vikt så kommer det gå uppåt. Framåt.
Jag TROR verkligen att jag har den disciplinen som behövs nu att jag inte kommer falla dit och tävla mot mig själv över en låg siffra, jag har lovat mig själv att INTE väga mig stup i kvarten utan istället välja ut en eller två dagar i veckan och hålla mig till dem. Jag VILL bli frisk nu, jag är SÅ trött på det här. Och allt annat fungerar SÅ bra, det är "bara" vikten som krånglar.
Dessutom har jag pratat med mina föräldrar om det, de vet om att jag har den så det här är inget smygande eller så. Jag är helt på det klara med att om det inte fungerar så slängerJAG ut den. JAG. För att jag vill fokusera på hälsa och lycka, inte på en sjukdom som borde varit överstökad för länge sedan.
Här var det tyst... hoppas att det är för att du mår bra och har roligt!
SvaraRadera