448

Jag är helt klart en allt- eller ingetmänniska. Det är extra tydligt när man läser den här bloggen. Antingen postar jag som en tok - flera gånger om dagen - eller så postar jag inte alls. Det är svårt för mig att bara skriva ibland, det känns som att det är så hopplöst att komma tillbaka när jag inte varit "regelbunden" som jag brukar. Helt sanningsenligt så har jag TOTALT undvikit den här sidan, för om jag inte uppdaterar som jag brukar får jag dåligt samvete.

men jag skakar av mig det. Och skriver nu. Det är väl det som räknas?

Min klass är underbar. Alla är jättetrevliga och lätta att prata med. I början kändes allt toppen och jag umgicks (NÄSTAN) obesvärat med dem. Nu börjar ångesten göra sig påmind oftare och oftare. Jag får bilder i huvudet av hur de pratar om mig när jag inte är där - hur de dömer allt jag gör och skrattar bakom min rygg.

Som idag. Jag är med i en grupp på fyra som ska sätta upp ett par scener ur ett manus (på torsdag är föreställningen!), självklart på franska eftersom det är vad jag läser, och jag känner verkligen att de ser ner på mig i gruppen för att jag inte har så mycket att erbjuda. När sedan två av dem gick satt jag kvar med den sista för att öva lite mer basic franska. Hon gick sedan på toaletten och precis då, när jag satt där ensam och väntade, fick hon ett SMS - från en av de andra medlemmarna! Vad skrev hon om det INTE handlade om mig? Det måste vara något negativt, det finns inget annat jag kan tänka på mig! jag ville SÅ gärna läsa det, men jag VET bättre - så gör man inte. Så jag lät bli. Och undrar fortfarande.

För att återgå till det jag egentligen skrev om - jag är inte helt kär i mitt program. Ska prata med en studievägledare imorgon och se om vi kan göra något åt det. Jag tycker att det är jobbigt att jag inte kan hålla mig till ett och samma program en hel studietid, jag är så hattig, men jag vill hitta något som VERKLIGEN passar mig. Mina kunskaper i franska räcker inte till för den här kursen, jag ligger SÅ långt efter eftersom jag 1) inte bott i Frankrike (som 80% eller så av klassen gjort) och 2) inte fortsatte med franskan direkt efter gymnasiet. Jag är helt körd.

Så, den stora frågan - maten.

Ärligt - den går sådär. Nu när jag har HELT fri mathållning, när jag kan göra som jag vill, är jag bara riktigt duktig de få dagar som motivationen är på topp. Mest blir det frukost, lätt lunch och middag. Frukosten består nästan alltid av havregrynsgröt, lunchen tar jag med hemifrån och äter med de andra, vilket gör att jag har svårt för att äta mycket (av någon anledning minskar viljan att trycka i mig till ett minimum och istället vill jag visa ALLA hur kontrollerat och nyttigt jag äter) och middagen lagar jag omsorgsfullt här hemma på kvällen, eftersom jag FORTFARANDE inte klarar av att spendera fritiden med andra! Men jag ska ta tag i mig själv. Snart.

Mellanmålen är RIKTIGT kluriga att få till. Kvällsmaten går ibland.

Jag smygvägde mig idag på Åhlens eftersom jag inte vågar köpa en våg än och jag har lyckats gå ner igen. Det förvånar mig inte och det gör mig inte så ledsen som det borde. JAG måste sluta med det här!

Vikten stannade på 42.2 med leggings, tjock tröja, jacka och mobil i fickan. skorna sparkade jag av mig. Vågade inte ta av mig kappan också, de kan ju tro att jag har någon konstig böjelse och gillar att strippa in public eller något =)

Jag VILL klara mig själv, jag VILL INTE sluta gå neråt. Jag VILL må bra med mig själv, I mig själv, jag VILL INTE börja äta bättre. Ständig kamp.

Men jag trivs. Och jag TÄNKER inte förstöra det här.