447

Har kommit hem från första nollningsdagen nu, klockan är elva och jag ska upp med tuppen igen imorgon för att hinna med 6.12 bussen. Livet är hårt =D

Jag kom fram till universitetet med gott om tid på mig att ta mig en sväng, byta en hel del ord med en gammal vän som också går där, få i mig lunch (YES) bestående av enquorngryta och råstekt potatis (eller ja... för mig blev det quorngryta och sallad, potatisen var inte att leka med), och sedan leta upp ängen där nollningen skulle hålla till. Vi fick skriva in oss, välja mellan öl och cider (NEJ TACK) och sedan skrev vi namnlappar där vi förtydligade vad exakt vi läste (eftersom det finns en hel del inriktningar att välja på).

Med dessa namnlappar säkert fastnålade på tröjorna delades vi in i lag och fick lagledare som skulle kunna hjälpa till vid frågor och liknande. Eftersom de varit där ett tag hade det nog blivit både en och två cider, men de gjorde sitt bästa =) Vi blev lag rosa, och tillsammans skulle vi utföra en klassisk skattjakt (komplett med utmaningar såsom "bygg en mänsklig pyramid" och "bär underkläderna utanpå kläderna) runt campus.

Det var faktiskt helt okej. De flesta verkar väldigt trevliga och jag kände mig inte alltför bortkommen. Ingen tvingade mig att dricka och alla var genuint intresserade av varandra. Jag behövde heller inte nämna ätstörningen en enda gång och det var skönt, jag diskuterar helst inte mitt privatliv SÅ ingående med människor jag aldrig träffat. Förhoppningsvis kommer jag lära känna några av dem lite närmare (Kanske?Om de vill?) och då kanske det kommer på tal men... inte nu...

Jag känner mig fortfarande inte bekväm i stora sällskap. När folk lämnar mig för någon annan blir jag ledsen och jag tar på mig alla tystnader (det är ju JAG som borde se till attINGEN har tråkigt och är tyst). Men jag HOPPAS att det bara är i mitt huvud. Så jag försöker göra det bästa av situationen.

Och när vi grillat en stund under kvällen (det fanns sojakorv till mig!) avvek jag innan folk började dricka på allvar, jag gick ihop med en annan tjej som jag tyckte mycket om (HOPPAS hon gillade mig!). Efter att vi pratat en stund tog jag bussen hemåt.

Låter kanske inte så betungande men jag är SÅ sjukt trött nu, alla dessa nya bekantskaper tar på krafterna - för att inte tala om denna tidiga uppstigning!

Imorgon ska jag vara med på ett obligatoriskt möte hela förmiddagen som jag VERKLIGENser fram emot, men sedan kommer jag skippa vinbrännbollen och utekvällen. Det känns bara överflödigt när jag inte är intresserad av något av det och dessutom pendlar.

Jag är GLAD och STOLT över att jag åkte, att jag inte gav med mig och stannade innanför mitt hus fyra trygga väggar, men jag kan inte låta bli att slå lite på mig själv för att jag inte kan vara bekvämare. För att jag FORTFARANDE, efter all denna terapi, tvivlar på mig själv och tror att ingen gillar mig. Men jag VET att mycket av det är i mitt huvud och jag hoppas att jag kan arbeta bort det under året.