439

DBT idag. Hon är så söt min terapeut, hon vill nämligen inte avsluta terapin vid kontraktets slut. Nej, istället vill hon hålla kontakten genom tre (3!) telefonsamtal varje vecka, bara för att se om det går bra för mig och om jag håller mig till friskhetstankarna. Det kanske är en standardåtgärd hon sätter in när ALLA slutar sina veckosamtal men jag känner mig ändå omtyckt.

Jag har kommit underfund med att just OMTYCKT är något väldigt centralt i mitt liv. Jag vill att ALLA ska tycka om mig, vad det än kostar mig. Hur mycket jag än måste ändra på mig för att ingen ska tycka någonting annat. Och ALDRIG gör jag nog. ALLTID känns det som att jag borde varit annorlunda, bättre. Snyggare, smartare, kvickare. Kraven hopar sig lätt och jag når ALDRIG upp till dem.

Jag har blivit mycket, mycket bättre, men jag är fortfarande inte av med alla tankarna som dömer ut mig som den äckligaste av de äckliga och den som INGEN frivilligt skulle vilja spendera tid med. De är inte lika pockande när jag spenderar tid med någon som de var förut men OJ vad högljudda de är när jag måste avsluta. När jag går. När jag blir ensam. Då analyseras det, då vrids det på allt, då kan jag inte se NÅGOT positivt med NÅGOT jag sagt eller gjort.

Det märks även på Internet. Jag VILL ha massor av kommentarer på allt, jag TÖRSTAR efter positiva små meningar som pushar mitt självförtroende en liten aning uppåt. Jag är inte en superoffentlig person vilket gör att jag inte delar med mig av mig själv så ofta, men jag blir ändå besviken när jag inte fått någon kommentar eller om ingen kontaktat mig på något sätt. När jag loggar in på mina bloggar, på facebook eller på bilddagboken och märker att INGEN brytt sig. Ingen har skrivit, berömt mig eller på annat sätt låtit mig förstå att jag existerar. Då vill jag bara skrika åt världen att LÄS och SKRIV att ni gjort det! Var inte anonym, eller om du är det, läs inte i det tysta. Bara REAGERA! På något sätt!

Jag är så krävande.