433

Gårdagen var inte så kaosartad som man kan tro när man läser mitt förra inlägg. Jag var inne i någon slags svacka på kvällen när jag TÄNKTE över det jag ätit under dagen. Herregud! Massor, massor av kalorier... Men jag vet ju att de egentligen inte är farliga, att jag behöver dem, att de inte kommer att staplas upp inuti mig och få mig att svullna upp till en Michelingubbe. Jag VET allt det där, men KÄNSLAN är en annan. Och av någon anledning är jag väldigt känslostyrd.

Mitt humör går upp och ner. Ibland är jag ganska så lycklig, ganska så stabil. Inte ÖVERGLAD, inte TOKMOTIVERAD, men inte nere på becksvarta brunnsbotten heller. Däremot spenderar jag mycket, mycket tid just där. På absoluta bottnen. Där INGENTING har någon mening. Där JAG inte har någon mening. Jag har lärt mig att hantera den ångesten någorlunda, jag får sällan panikångestattacker längre och jag vet hur man gör för att klamra sig fast vid de glädjeämnen jag har (ALLA har). Men allt kan fortfarande KÄNNAS som om det ALDRIG tar slut, som att jag är den största, fetaste, sämsta, absolut fulaste idioten som någonsin gått på denna jord. Det går nog inte att förstå den tunga, djupa, genommörka livssynen man lägger sig till med efter en tid där nere, och den är svår att lägga ifrån sig även när livet är på väg åt rätt håll.

Men igår var i huvudsak en riktigt positiv dag. Jag erkänner mig skyldig till att inte ens ha rört på mig för att gå ut med hunden. Ingen promenad (jag är annars noga med att vara ute och gå MYCKET. Det är skönt och nyttigt för en), massor av mat (och inte de nyttigaste alternativen man kan tänka sig heller), film och lagom med sociala kontakter. Jag levde, och levde inte. I MITT liv var dagen en absolut vinst, en glädje. I många andras verkade den nog ganska fattig. Jag bryr mig inte längre om det, jag försöker leva som JAG VILL, inte som jag KÄNNER och inte som ANDRA vill. Och i mina ögon summerades dagen ihop ganska bra.

Förmiddagen vigdes till lite läsning, lite ordinära plikter i stil med hänga in kläder och bädda sängen. Städade toaletten också, bara för att. För att känna mig nyttig. För att lite efter två visste jag att jag skulle parkera mig vid TV:n och inte röra mig en meter på tre timmar. Då började en film som jag varit riktigt intresserad av väldigt länge, men det har aldrig blivit av att jag letat upp den - purpurfärgen.

...

Jag kan inte uttrycka hur bra den var. Det finns inte ord nog att beskriva stämningen, de fantastiska skådespelarinsatserna, miljöerna, historien... Jag satt som fängslad. Absolut, utan MINSTA tvekan en femma. Och dem är jag snål med.

Så där försvann min eftermiddag. OCH en tallrik ostkaka med grädde! Bara sådär. För att det var gott och jag var näst intill ångestfri. Just då.

På kvällen träffade jag en kompis för att gå och se på bio =) yay! Det är ungefär min favoritsyssla någonsin, jag ÄLSKAR att uppleva filmer med alla sinnen, i en fullsatt, halvtom eller enbart biosalong. Och ikväll var det HANS val eftersom han betalade, och det blev en film jag ALDRIG hade tänkt tanken på att se: Predators. En nyversion av den gamla klassikern, med kompetenta skådespelare som Adrien Brody. Jag tvivlade. Nu viker jag mig. Den VAR faktiskt bättre än jag trodde den skulle vara. Storyn var till en början riktigt patetisk, men efter att ha förstått att det här inte var en film att sönderanalysera lutade jag mig tillbaka och lät den skölja över mig. Det var angenämnt. Den roade. Jag ger den en trea och lyfter på hatten. Kanske ger jag den äldre versionen en chans också...

Så, som synes, inte en så fruktansvärd dag som jag målade upp den som igår. Det var bara kvällen som bjöd på ångestfest.