442

Lång dag...

CSN krånglar nu när jag ska börja studera till hösten. Jag ringde upp dem idag och frågade vad som var fel, uppenbarligen har de inte fått in mina betyg från det förra universitetet jag gick på. Visst, jag kan förstå att de behöver dem, men det tog dem en månad att be mig om dem och nu kommer det ta lika lång tid för dem att ta ett beslut efter att de fått alla papper. Vad trött jag blir... Universitetet jag ska gå på nu sätter igång med nollning nästa torsdag (PANIK) och så börjar terminen officiellt på måndagen efteråt. Och jag har inga pengar. Och vet inte om jag kommer få några... Känns inte sådär jättekul. Pappa skrek på mig idag för att jag inte skickat in betygen tidigare, men jag svär, jag VISSTE inte att de behövde dem! Jag har gjort ALLT jag kunnat för att det här ska gå snabbt och smidigt som möjligt...

Sedan åkte jag ner till Kalmar för att prata med min psykolog. Och det viktigaste av allt - för att väga mig förstås. Jag VISSTE att jag gått upp den här gången, jag såg det och jag kände det. Till och med mina föräldrar har sagt att jag ser ut att ha gått på mig något kilo eller två, så jag var SKRÄCKSLAGEN men helt säker.

Vågen visade 42.5. Nästan ett halvt kilo ner. Och jag visste inte om jag skulle vara lättad eller om jag borde sparka på mig själv av ilska. Jag kände mig tvungen att ljuga om vikten för min psykolog men han listade ut det ganska snabbt och jag fick ett långt förmaningstal om att jag måste vara ärlig mot honom så han kan lita på mig. Annars vill han inte ha med mig att göra. Jag ÄR ärlig. Om allt UTOM min vikt. Jag VILL inte bli inlagd igen. Det är bättre att tona ner viktnedgången lite, inte berätta hela sanningen.

Så bad han mig berätta om viktnedgången för mina föräldrar. INTE EN CHANS. De går redan sönder av orolighet, de behöver inte höra att deras dotters BMI nu är alldeles för lågt igen. De tror att jag ligger två kilo under min målvikt. Sanningen är att jag nu ligger fem och ett halvt kilo ifrån.

Men jag SKA ta tag i mig själv! Jag jobbar ju så hårt, jag kan inte backa ännu mer! JagVILL inte!

Allt känns bara väldigt, väldigt hopplöst. Det är faktiskt så att viknedgång är det enda jag är riktigt bra på. Och det är så fantastiskt svårt att sluta med det också och sedan bara vara medioker i allt. Att först sträva mot ett mål med varenda fiber i kroppen och sedan helt plötsligt göra någon slags kovändning och försöka komma UPPÅT.

USCH.