428

Ikväll var det mamma som drog med mig ut. Jag protesterade inte, men jag var inte heller så särskilt intresserad av det som skulle ske. Men jag hade godtagit anbudet ett par dagar tidigare och kunde inte backa nu, inte när mamma var 480 kronor fattigare på grund av mig.

Bandet Status Quo spelade. I stan. På Gunnarsö. Klart vi var tvungna att se det! Visst, jag har svårt för så kallad "gubbrock". Det är helt enkelt inte min musikstil och kommer aldrig bli det. Jag önskar ibland att jag kunde tilltalas av musik som är oförarglig, kanske just sådan här rock eller ännu hellre det som spelas på radion - Erik Saade och Darin och alla de där som man BORDE tycka om. Vad mucket lättare det skulle vara då, vad skönt att slippa förklara sig. Jag ser ju UT som någon som gillar pop. Inte som jag gör - mörkare, alternativt... Poprock om man så vill. Djupa texter, tunga tankar, lite skrik, lite sång, lite snygga artister. Herregud, jag klär mig ju till och med i rosa nu! Inte ska jag lyssna på Linkin Park! (Eller Her Bright Skies *suckar drömskt*)

Sidospår.

Så vid sjutiden började vi göra oss iordning och sedan cyklade vi mot Gunnarsö med våra biljetter för att se mammas stora idoler. Jag var pepp för hennes skull, hon berättade att hon faktiskt lyssnat på dem en gång tidigare - 1974. När hon var 19! Efter lite efterforskningar läste jag att gruppen faktiskt, i en form eller en annan, funnits sedan 1962. Då hette de i och för sig The Scorpions, och bara en av de dåvarande medlemmarna är nu kvar i bandet. 1967 bytte de namn till Status Quo. Så nu vet ni det!

Konserten började vid åtta. Vi kände oss ganska ensamma inne i jättetältet som spänts upp, de flesta satt i rader UTANFÖR planen, eftersom vi i Oskarshamn är FRUKTANSVÄRT snåla och måste GRATISLYSSNA på allt. "Jag vill inte betala" säger vi med ett flin", "men jag tycker det är dåligt när ingenting arrangeras!". Vet ni varför? För att ni inte deltar! För att ni sitter UTANFÖR och SNOR åt er glimtar!

*grr*

Vid halv nio kom Status Quo ut på scenen. Jag erkänner villigt att jag inte ens visste hur de skulle se ut, så jag var nära att applådera flera gånger när teknikerna och scenarbetarna gick ut för att fixa mickar eller belysning. Men den här gången var det de och även fast publiken var i minsta laget bjöd de på en underbart varm och trevlig show. De skrattade mycket, pratade med oss som om vi var gamla vänner, höll ögonkontakt och var allmänt lätta att ha att göra med. Visst var det säkert en image, jag har ingen aning om hur de är i verkligheten, men ikväll verkade de väldigt sympatiska.

De spelade i nästan två timmar, och den ena låten lät som den andra. Massor av gitarr, gärna solon, en hel del trummor och sång med lät text att sjunga med i (för dem som hade hört dem förut vill säga). De enda låtarna jag hört förut kom alldeles på slutet, två stycken, och det gjorde mig glad att jag inte behövde se ut som ett oskolat får HELA tiden.

Åldersskillnaden mellan mig och normalgästen var avsevärd, men de som var där verkade tycka det var världens drag, det dansades och hurrades om vartannat. Alkohol var förbjuden i tältet *yay* men det märktes att vissa druckit innan. Inget fel i det, jag har inget emot att man dricker lite för att ha roligt, men jag förstår INTE dem som dricker så mycket att de inte kommer komma ihåg konserten nästa dag. Varför lägga ut nästan 500 på något man inte kommer ha ett enda minne ifrån? Men de var inte många, så jag släpper det.

Vi kom hem vid elvatiden, fulla av nyväckt energi. Jag är SÅ STOLT över mig själv för att jag följde med, FAST det inte var på mina villkor. Visserligen var det med mamma, men det var i alla all ett steg åt rätt håll! Jag satt inte hemma! Go me!