429

Idag var det då ÄNTLIGEN dags! Dagen med stort D och ögonblicket jag väntat på i FEM hela veckor! Vägning.

Det var med ett ängsligt sug i magen som jag klev upp på vågen efter så lång tid i okunskap. Sommaren har varit fantastiskt och fungerat näst intill klockrent, men maten har blivit lite lidande av bristen på vägningstillfällen. Jag HAR dragit in på måltider, en hel del av dem, med tanken i huvudet att "det är bättre att det blir lite för lite än lite för mycket."

NEJ! Det är bättre att det blir LAGOM, så kroppen får ALLT den behöver, inte hälften!

Och mina farhågor (?) blev bekräftade. Jag har gått ner.

för mycket.

Sammanlagt lite mer än sex kilo.

Visserligen hade jag ätit innan när jag vägde mig förra gången och inget annat än frukost innan den här gången, men det förklarar inte hela raset.

Förra gången vägde jag 50 kilo.

Den här gången under 44.

Min minsta målvikt är, enligt läkarna, 48 kilo. Så nu har jag 4 kilo att äta upp mig innan jag flyttar hemifrån för att jag ska anses vara frisk. Suck. Att det ska vara så svårt...

Och ärligt talat, jag var inte odelat glad. Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag grät av ilska. Jag BLIR inte olycklig av att se mig själv blir mindre. Men mitt förnuft VET att jag inte bör gå ner mer i vikt, att jag inte mår bra av det. Det tog mig SÅ lång tid att komma dit jag gjorde när jag lyckades nå 48 förra gången, jag ORKAR inte gå igenom allt det igen! Inläggningar, sjuk ångest, tjogvis gånger tjogvis med näringsdrycker, alla lögner, all oro, allt mitt självhat, min kropps alla protester... Jag VILL inte må så dåligt igen! Det plågar mig att jag har backat, men jag tänker ta tag i det nu.

Dessutom SER jag nu att jag inte är så stor som jag känner mig. Inte hela tiden och inte varje gång jag tittar mig i spegeln men tillräckligt ofta för att förstå att jag inte behöver gå ner i vikt. Det är svårt att förstå att jag faktiskt varit smalare än så här. Sjukt mycket smalare. HUR KUNDE JAG FORTFARANDE INTE SE DET?

Så ja - jag har gått ner i vikt. Men nu vägs jag varje vecka igen, och nu har jag hittat den förlorade motivationen.

Jag SKA inte tappa greppet om friskheten!