440

Mina hungerskänslor är icke-existerande. De har inte funnits där på många, många år. Skönt, tänker ni kanske, att slippa VILJA äta när magen kurrar. Nej, inte ett dugg skönt. Visst har det hjälpt mig genom svältperioder, de otaliga dagar jag inte ätit (och ibland inte heller druckit) alls. Men det hindrar mig nu, när jag jobbar för att bli frisk.

Likadant är det med mättnadskänslorna, de är också helt bortkopplade från mig. Jag kan äta PRECIS hur lite eller hur mycket jag vill. Min kropp säger inte ifrån när jag fått nog eller för mycket. Det gör det SUPERKLURIGT att veta hur mycket jag ska äta, vad som är rimligt. Jag måste läsa på om allt innan jag äter det så jag vet EXAKT hur mycket en portion är. Om jag äter för mycket leder det till ångest, om jag äter för lite går jag ner i vikt och sätter igång spiralen igen. I min värld är det ALLTID bättre att äta för lite än för mycket. Därför blir det lätt att jag stoppar mig själv för tidigt. Jag har ingen aning om vad en sund portion är.

Jag saknar att vara hungrig, och ännu mer att vara mätt. Att kunna sätta mig ner framför en tallrik och känna; Det här äter jag för att min kropp vill ha det, jag slutar när den inte behöver mer. Nu känns det bara onödigt att äta. Min kropp har ju "uppenbarligen" inget behov av det.

Och det är inte så att jag genom denna konstanta ingentingkänsla aldrig VILL ha mat. Det vill jag. Jag får sug efter än det ena , än det andra, jag ser mat och tänker DET vill jag äta. Jag ÄLSKAR mat, (något som är väldigt tungt att erkänna) och skulle glatt äta hur mycket som helst om det gick. Men suget ska inte förväxlas med hunger. För det försvinner inte. Aldrig. Hur mycket jag än sätter i mig. Förut löste jag det genom att, efter flera dagars svält ha en "ätarkväll" då jag åt ALLT jag saknat och sedan kräktes upp så mycket jag kunde. Och inte lättade suget. Inte för en enda sekund.

I perioder kan jag hantera det. Som den här sommaren. Jag känner mig så KONTROLLERAD när jag bestämmer hur mycket jag ska äta och äter JUST det, när jag lämnar på tallriken och inte fyller upp hela mitt kaloribehov. Suget finns kvar, men i bakgrunden. Jag är bara rädd för att falla dit, att en gång till börja lyssna på suget och häva i mig allt jag ser. Jag tror inte min kropp klarar det hur länge som helst...

Jag önskar att jag visste om det fanns ett sätt att få tillbaka hunger- och mättnadskänslorna, eller om jag förstört det för alltid. Om jag ska sluta FÖRSÖKA känna mig mätt eller om jag aktivt ska försöka leta upp känslan...