431

The fountain lurade jag mina föräldrar att se med mig igår eftersom den verkade lagom spännande för pappa, lagom söt för mamma och lagom djup för mig. Den visade sig vara allt utom just det. Av någon outgrundlig anledning har filmen fått höga betyg av kritiker, jag antar att de ser en film, tror att den är filosofisk och sätter ett betyg som är högt så att ingen ska tro att de inte förstår. För förstår, det gör man inte. Det GÅR inte, det finns ingen logik någonstans! Hugh Jackman är bra som alltid, men det hjälper inte när manuset är ett enda stort virrvarr av, bitvis vackra, bilder och mönster som inte passar ihop. Det finns INGET av värde att hämta här. Och då har ändå regissören gjort det bästa av det bästa - creme de la creme och allt det där - han står bakom Requiem för a dream. Den här filmen däremot... Får en generös tvåa.

Den här månaden har jag haft ett liv. Den här VECKAN har jag haft ett liv. Den här helgen HAR jag ett liv. Känslan är så fantastisk så det finns inte! Jag - JAG - är efterfrågad! Folk vill ha med mig att göra! Jag skrämmer inte bort alla, de äcklas inte av mig, de tycker inte att jag säger alldeles för många saker jag inte borde... Jag känner mig aningen oumbärlig och jag tycker mycket om det. Det är SÅ ovant. Jag kan inte påminna mig om när jag var så här aktiv sist. Och det gör mig glad, riktigt genuint glad.

För ett par timmar sedan åt jag lunch med en kompis till mig som jag inte sett på massa år (vilket inte är förvånande, det är så med MÅNGA av mina gamla vänner). Det var härligt att se honom igen och jag blev rysligt glad när han frågade om jag ville hitta på något med honom imorgon. Det betydde ju att han haft trevligt idag, annars skulle han bara vänt ryggen åt och glömt mig igen. Så imorgon blir det bio. Ännu fler planer.

Ikväll ska jag se på musikal med två andra vänner. Har inga riktiga förväntningar, det ska bara bli fantastiskt att 1) vara ute ur huset på en fredag och 2) slippa spela rummikub med faster som ska vara här och grilla. Dessutom har jag ALLTID gillat teater och musikaler, så det kommer säkert bli intressant.

Men ett minus bland alla plus. Jag börjat tappa kraft. Ork. Det blir tuffare och tuffare att ta sig ur sängen och jag fungerar nästan inte de första timmarna efter att jag vaknat. Varningssignal kanske? Skruva upp volymen av mat du äter, eller gå tillbaka till att sitta hemma passivt dagarna i ända. Det är ju förståeligt. Jag BEHÖVER gå upp i vikt.

Men jag vill inte. Jag vill inte ner mer (?), men inte upp heller. Det är alltid SÅ svårt att hitta motivationen att ÖKA i vikt efter att man rasat. Och jag VILL inte, VILL inte, VILL inte bli större. Igen. En gång till.

Hellre smal och klen än normalviktig och full av energi. Tyvärr.