438

Inatt hade jag en dröm. Man drömmer uppenbarligen varje natt, men jag kommer sällan ihåg vad jag fantiserat ihop så jag brukar känna mig ganska drömfri. Inte inatt däremot. Jag drömde väldigt detaljerat om hur det var att vara inlagd, om ännu en gång bakom låsta dörrar och med fler regler än jag egentligen klarar av. En del av mig har glorifierat den tiden, men nu blev jag än en gång påmind om hur fruktansvärt liten och hjälplös man kände sig i den situationen. Alla dessa bestämmelser man bröt mot bara för att, som en bångstyrig unge som tänjer gränserna så mycket han bara kan. Jag var inte så olydig för att det tilltalade mig, jag var bara inte helt redo att släppa ätstörningen just då. Jag var ju inte ens övertygad om att jag led av en. För mig var det TOTALT omöjligt att äta en normal måltid och behålla den. Det FANNS inte på kartan. Jag FÖRSTOD inte varför man envisades med att försöka trycka i mig måltid efter måltid och göda upp mig till oigenkännlighet. För mig var det dumhet och jag kämpade emot så mycket jag kunde.

Jag var inlagd "frivilligt". Det innebär att de inte hade ett så kallat LPT på mig någon av gångerna. Om man lägger in sig "frivilligt" får man det förklarat för sig att man fortfarande har lite ansvar själv, om doktorn skriver ett LPT och tvingar in en kan de göra lite som de vill. Men egentligen - jag var inte frivillig. De sa helt enkelt till mig att "antingen skriver du in dig själv eller så gör vi det - och det blir bara otrevligare för dig". Inte fick jag bestämma något heller, varje gång jag satte mig emot sa de bara att jag antingen kunde foga mig eller så skickade de efter det där LPT:t. Så jag kände mig grundlurad och väldigt frustrerad.

Idag kan jag förstå vad de försökte göra, men jag tycker inte att de klarade uppgiften så där särskilt galant. Ja, jag gick upp ett par kilo, men tankar och känslor var desamma och efteråt gick jag bara tillbaka till det sjuka igen. Varje gång jag hade chansen fuskade jag på något sätt - jag, liksom de flesta andra med ätstörningar, är en mästare på att ljuga. Det blev nästan en sport - vem kan bryta mot flest regler? Vem kan hålla fast vid ätstörningen bäst?

För det är så viktigt att SJÄLV vilja bli frisk, att FÖRSTÅ att man lever ett destruktivt liv och aktivt FÖRSÖKA komma ur det. Utsidan kan de åtgärda någotsånär, men inte insidan, inte det man känner och tänker. Och om man fortfarande resonerar likadant finns det INGET som kommer hålla en ifrån att gå ner igen. Gå tillbaka till gamla vanor. Förlora.

Idag är jag motiverad. Jag VILL INTE hamna där igen. Jag vill inte, inte, inte bli behandlad som ett oansvarigt, opålitligt barn och jag vill heller inte bete mig som ett sådant. Jag är 23, jag är på väg in i studentlivet igen, jag har kommit SÅ långt.

Så vad håller jag på med?

Jag den 24 juli (vikten låg runt 47 kilo, BMI 18.4)

jag den 12 augusti (vikten låg runt 43, BMI 16.8)

Borde inte bilderna vara åt ANDRA hållet?