436

Bloggen hamnar inte i första rummet just nu när min underbara dator vägrar visa Internet... Jag kom inte på förrän ikväll att jag lika gärna kan skriva det här på pappas dator som på min egen *rodnar* Och nu är jag trött och jag är rådvill, vet varken ut eller in.

Var i Kalmar idag för vägning. Så långt allt väl. Men vikten var väl inte lika bra. Jag sjunker just nu, kryper hela tiden, dag för dag. Och ändå HATAR jag det jag ser just nu, jag vaknar på morgonen och HATAR, jag lägger mig på kvällen och HATAR ännu mer.

Det här måste få ett slut! Jag tycker verkligen att jag kämpar på bra, jag äter varje dag och behåller det, men visst... Jag äter inte så MYCKET som jag borde... Det brukar bli tre istället för sex måltider per dag. Och bara frukosten har innehållit de kolhydrater jag desperat behöver. Det är så mycket ENKLARE att äta sallad och smyga bort resten.

Men idag har jag tagit tag i det (lite i alla fall). Samtalet med min psykolog var bra (fast han var lite arg och ruskigt bekymrad) och jag åt falafel med ganska god aptit efteråt. Och nu ikväll tog jag faktiskt steget till att göra en paj! Med ost! Så där fick jag ju kolhydrater från botten i alla fall...

Jag VET att jag är rädd för att åka till Växjö. Rädd för att misslyckas (igen), rädd för att jag inte ska kunna skylla på ätstörningen den här gången. Och nu verkar det som att jag gör allt FÖR att misslyckas, jag besannar min egen profetia.

Jag SKA se till att det blir annorlunda.

Men jag är inte nöjd med min vikt. Inte i närheten. När jag vägde 50 var jag mer tillfreds med mig själv och jag vet ju det egentligen men nu... Vikten idag var 42.9 med jeans och tröja. Jeans som brukade sitta tajt. Varför känner jag då att mina ben(knotor) blivit helt inbäddade i överflödsfettet jag har på magen? Hur kan allt välla ut överallt när det inte finns där? Jag försöker väga in förnuftet i allt jag tänker men känslan finns där hela tiden och den skriker åt mig att FÖRSVINNA, att bli LÄTT som LUFT.

Dessutom räknade jag ut mitt BMI idag. 16.7. Inte ens nära det jag låg på förut (varken när jag vägde 50 eller 33), men inte så långt ifrån 18.5 att jag känner mig säker. 16.7 är nästan friskt. Jag är inte frisk. Jag är förstörd.