444

Dagen har varit en berg- och dalbana, verkligen. Jag vaknade på ett förtvivlat, nedstämt humör. Min lillebrors kompisar hade sovit över och jag stannade på mitt rum så länge jag kunde för att de inte skulle lyckas få en glimt av mig chockledsen. Till slut var jag tvungen att sluta sitta i mitt ide så jag kravlade mig ut och gjorde mig så liten som möjligt.

Efter en stadig frukost som jag "borde" ha mer eller mindre gått upp i atomer efter var jag helt plötsligt ganska okej ändå. Och positivt tog jag ett par steg utanför huset och kom tillbaka från Lidl full av energi.

Då satte vi oss för att diskutera nollningen jag ska ta del av nästa vecka.

Låt mig förklara det här med nollning. Ett gäng ungdomar - okända för varandra - blir itvingade flaska efter flaska av allt som är någorlunda alkoholhaltigt, för att sedan skämma ut sig totalt, allt för att de som är något äldre på samma program en gång fick göra det och vill ge igen.

Jag dricker inte. Aldrig. Och då är jag helt klart ungefär världens tråkigaste person (logik, jag vet). Jag VET inte hur jag ska ta mig igenom *tittar igenom listan* vinbrännboll, förfest och pubaftnar i tre dagar. Utan att ha någonstans att sova eftersom jag inte känner någon och inte har fått min lägenhet än. Jag kommer antingen bli klassad som tönten i gruppen eller få vika mig och dricka mig full för - mer eller mindre - första gången i mitt liv. jag vill ingetdera. Jag vill inte gå.

Ångesten har rivit sönder mig.

Jag grät i säkert en halvtimma. Bara grät. Först i hemlighet nere i pannrummet, och sedan igen när mamma tyckte att jag kunde "skärpa mig" och "se på det lite positivare". Lägg till min lillebrors kommentarer "du är så jävla rädd" och "varför börjar du ens plugga om du inte vågar vara social?" och jag trodde att tårarna aldrig skulle sluta rinna.

Han har rätt. Jag är rädd. Jag är rädd bara jag tar en promenad med en kompis. Och nu ska jag helt plötsligt nollas. Utan att egentligen ha en aning om vad jag ger mig in i. Klumpen i magen växer för varje sekund.

Sedan åkte min lillebror (som jag egentligen har jättebra kontakt med) hemifrån och jag började leta efter pizzalistorna eftersom det var det vi skulle äta ikväll (jag orkade inte ens ha ångest över det OCKSÅ). Däribland hittade jag en hög med kuvert adresserade till mig och jag öppnade ett av dem lite (mycket) nyfiket. Det var mina universitetsbetyg från USA! Som jag LETAT efter hela sommaren! Som CSN behöver snarast! Själaglad ögnade jag igenom dem och blev chockad över betygen. Allt jag kommer ihåg av dem var att jag var så missnöjd med dem att jag inte ens klarade av att tänka på dem. Och nu, när jag läste dem tänkte jag... De är faktiskt ganska okej. De är inte lysande, och långtifrån min standard, men med tanke på vad jag gick igenom och hur jag behandlade mig själv var de ändå... okej. Ett F visserligen, vilket är IG och något jag ALDRIG NÅGONSIN fått förut, men annars bara An och Bn. MVGn och VGn. Så hemskt är det faktiskt inte att inte varje betyg var ett A. Några var det, några inte. Big deal.

En enorm vikt lyftes från mina axlar och jag firade med att hyra tre filmer,varav jag nu sett en. Agora hette den och var spännande (bra för mig), historisk (bra för pappa) och inte alltför blodig (bra för mamma). Jag vet inte hur sann berättelsen är och inte om den har blivit väldigt uppmärksammad eller gått i skuggan under utgivningstiden men jag gillade den verkligen. En STARK 3/5.

Just nu är jag... jag vet inte... Nervös inför torsdag, men jag försöker att skjuta det framför mig. Jag har MASSOR att göra innan dess men tar det lugnt. Lugnare än jag kanske borde. Jag ORKAR inte gråta mer just nu, så jag har hamnat någonstans på något positivt hörn av mig själv. Det känns bra. Det gör det faktiskt. Vi får se hur morgondagen fungerar.