445

Såg att jag dubbelpostat en gång - ajaj! Nu är det åtgärdat.

Nu kommer jag vara lite... Detaljerad. Hoppa över att läsa det här om har svårt för det där med att kräkas. Jag måste bara få skriva av mig.

Så... Jag VILLE kräkas idag. Det går dagar då jag hanterar impulserna någorlunda, dagar som idag då det skriks inne i huvudet på mig hela tiden och all energi läggs på att stoppa mig själv från tankarnas makt, och så finns det dagar jag faller dit. Jag VILL inte att de ska finnas, men gudskelov är de nu ganska så lätträknade. Ett tag... Ett ganska LÅNGT tag... Från att jag var runt 17 tills jag var... ja, tills nyligen, egentligen, och nu är jag 22, kräktes jag upp ALLT. För mig handlade dagarna om att inte äta alls. Att inte få i mig en enda kalori. Vatten drack jag bättre dagar, sämre dagar fick jag inte ens ner det. Jag ville INTE svälja NÅGONTING som kunde få mig att gå upp i vikt. Inte ett enda litet mesigt hallon, inte en morotsbit eller ett salladsblad.ALLT innehöll kalorier, och kalorier skydde jag som pesten.

Om jag fick i mig en eller ett par, var dagen förstörd. Jag hade en otrolig koll på mig själv under dagarna, det var inte många av dem jag föll dit. Men ibland på kvällen... När jag satt ensam på mitt rum med välfyllt kylskåp - då ramlade jag dit. Och åt jag något, en liten tugga av vad som helst, var det klippt. Då rämnade hela min värld och det svarta gapet slukade mig. Jag åt då allt - ALLT - jag såg. Åt mig igenom natten, åt hela tiden, flera timmar i sträck. Jag fick inte nog.

Och för att må aningen bättre över det hela (ANINGEN. Jag skulle ändå hata mig själv för det i ett antal veckor framåt) kräktes jag. Ungefär var femtonde minut besökte jag toaletten för att få ur mig så mycket som möjligt innan det "gjorde verkan". Jag kräktes tiotals, ibland säkert hundratals gånger i streck, tömde mig igen och igen och igen.

Detta beteende fortsatte. När jag åkte in på behandlingshem var jag tvungen att äta fem - sex gånger per dag. Jag kräktes efter alla. När de förstod det begränsade de tiderna jag fick vara i badrummet. Då kräktes jag när jag kunde. Då fick jag inte gå på toaletten själv. Det gjorde att jag smög in på andras toaletter. När de förstod det fick jag bara vara på mitt rum. Då började jag kräkas i plastmuggar jag slängde i soporna... Att kräkas blev min livlina, det ENDA sättet jag klarade av att leva med mig själv på.

Effekterna av det lät inte vänta på sig. Redan innan behandlingshemmen hamnade jag på sjukhus på grund av mina dåliga värden. När man kräks rubbas kroppens olika funktioner, och speciellt kaliumvärdet försämras. Det gör att hjärtrytmen rubbas och hjärtat riskerar att stanna helt. Det var orsaken till min första (och sedan flera) sjukhusvistelse(r).

Men det jag märker av mest nu, när jag aktivt FÖRSÖKER att behålla allt jag äter, är i vilket skick det har lämnat mina tänder. Det ilar och isar i dem konstant, man kan se tandrötterna på flera av dem och framtänderna är genomskinliga i "ytterändarna" om man tittar noga. Hål har fräts upp här och där som tandläkarna fått fylla i, emaljen är nämligen så tunn att den nästan inte existerar. Och emalj växer inte ut igen. Om man förlorat den är den för evigt borta. Jag borde idag egentligen varken dricka juice eller läsk för att spara mina tänder, men jag orkar inte tänka på konsekvenserna utan håller mig till att inte kräkas. Resten av frätriskerna känns så... mediokra i jämförelse.

Om nu mina tänder är i sådant skick, hur mår då resten av mig? De organ som inte syns? Mina blodprov har stabiliserat sig tack och lov, på grund av både mitt slit och en hel del tabletter, men resten? matsmältning, magsäck, tarmar, lever, njurar? Allt det som jag inte SER men som finns där konstant. Hjärtat som de förvånade sig över fortfarande slog, hur mår det?

Egentligen orkar jag inte tänka på det. Men det hjälper inte att låtsas att allt är okej när man innerst inne vet att man ljuger för sig själv. Allt ÄR inte okej.

Och det är mitt fel.

Mitt och denna hemska ångest.

Låt det inte gå för långt.