451

Efter en minst sagt dåsig förmiddag var jag inte ett dugg sugen på att visa upp mig för världen. Osociala jag var tillbaka, med besked. Och vet ni vad den bästa medicinen är mot det?

LÄMNA RUMMET.

Så jag släpade mig ut för att ta ett par andetag luft, besöka min lillebrors fest i ett par minuter och sedan smita hem igen.

Trodde jag.

Men hör och häpna - jag stannade hela kvällen! Eller ja, tills de drog vidare vid 11tiden, jag tyckte att det räckte då, men jag är SÅ glad att jag gick! Lillebrors kompisar är alla trevliga, det vet jag sedan innan, men det var inte förrän igår som jag verkligen kände mig bekväm med dem! Jag skrattade och pratade, inledde konversationer med folk jag inte kände och mådde ganska så bra. Jag - som inte dricker - brukar annars bara känna mig utanför.

Kanske har det att göra med att vi var runt tio killar och tre tjejer? Av någon anledning är det MYCKET lättare att prata med detta mystiska andra kön, de är inte alls lika lätta att jämföra sig med och de är inte heller lika benägna att ljuga en rätt upp i ansiktet (inbillar jag mig).

Eller så var det något annat. En inställning? Tur? Vilja?

Jag är glad. Sjukt glad. Tänk vad humöret påverkas av att träffa andra. Hur överlevde jag när jag inte pratade med någon (utom kanske kassörskan) i flera veckor i sträck? Eller ja... Det gjorde jag ju nästan inte...