Min DBT-terapeut säger att jag måste ta tag i mina katastroftankar. Alla dessa funderingar jag har som slutar med att jag blir skadad på ett eller annat sätt. Länge har jag avfärdat dem om något vanligt, något alla har, jag trodde faktiskt inte att jag var ensam med dem. Det är jag väl i och för sig inte heller, men det är inte många som låter sig stoppas av sina tankar så ofta som jag gör det. De gör min vardag något krångligare, gör att jag måste undvika vissa situationer och göra vissa saker på ett visst sätt.
Katastroftankar? tänker du. Vad menar hon med det?
Jo, det är allt ifrån rädslan för att köra bil eftersom det oundvikligen leder till en krock där jag inte klarar livhanken till svårigheten att gå i vissa trappor för att jag är så säker på att jag kommer ramla och bryta benet. När jag cyklar tror jag att cykeln kommer lägga sig ner och jag slå i huvudet och när jag simmar kommer jag drunkna. För att inte tala om att åka skridskor, jag kommer slå ut varenda tand i munnen! Dessa tankar skulle väl inte vara så farliga om de bara var just lösa tankar, men jag har en tendens att måla upp långa scenarion som gör mig livrädd och som hindrar mig från att faktiskt göra de saker jag är rädd för. Och det hjälper inte att gå i den där trappan eller att simma på djupt vatten (möta farorna, som det heter) för varje gång jag gör det kan jag bara tänka; nu är jag ett steg närmare gången då jag gör fel/allting faller ihop/bilen kör i diket/jag inte finns mer. Rädslan och paniken stegras för varje gång och gör till sist att jag undviker allt som har med rädslan att göra. Jag har redan gett upp skridskoåkandet och simmandet, och snart kommer jag nog lägga ner bilkörningen. Jag vågar inte längre ta chansen, jag har försökt för många gånger utan att det hänt något så snart kommer mina rädslor infrias. Snart kommer den där krocken jag ser framför mig varje gång jag sätter mig i en bil.
Jag orkar inte vara stark och skaka av mig rädslorna varje gång de kommer upp, men innerst inne vet jag att det är vad jag måste göra. Kanske har alla sådana här funderingar, men de flesta klarar av att mota bort dem innan de tar över. Det är vad jag måste lära mig.
Oj, det låter verkligen fåningt nu när jag läser det jag skriver. Lite rädsla liksom. Buhu. Suck it up. Jag önskar verkligen att det var så enkelt.
onsdag 31 mars 2010
måndag 29 mars 2010
301
Har gjort något förbjudet idag. Mamma och pappa skulle strypa mig långsamt om de kom underfund med vad jag hittat på, och jag antar att jag kan förstå varför. What can I say? Jag är busig ibland. Top model viskade mitt namn.
Visst är det svårt för mig att titta på ett program som direkt handlar om utseende och kroppsideal, men det är också något trösterikt med det. Jag har följt serien så länge jag kan minnas och den följer fortfarande samma mallar. ett antal flickor med mer eller mindre självförtroende går från vackra ankungar till lika vackra svanar under Tyras trollspösviftande hand och vi vanliga gråa tittar med avundsjuk förundran på deras förvandling. Och så kan man viska och fnittra åt blonda funderingar och klavertramp och tjejfajter.
Ja, jag vet inte vad det är men jag dras till just top model, och jag har svårt för att skaka av mig bilderna av lättklädda, alltid på gränsen till för smala tjejer. Visst förstår jag varför jag inte får titta på det, men bara en liten tjuvtitt gör väl ingenting? Jag överlever väl det också?
Körlektionen gick hyfsat, han tog mig till ett nytt område där jag faktiskt lyckades riktigt bra med växlingen för en gångs skull. Men jag måste visst lära mig växla själv, inte vänta på min körskolelärares direktiv.
Dessutom har jag fått en otroligt betungande hemläxa på DBTn. Vi ska VÅGA vara jobbiga, ta upp plats och säga det vi vill ha sagt. Fråga om hjälp i affärer, ringa samtal och omboka tider. Allt sådant där som jag undviker till tusen. Så nu blir det till att gå raka vägen in i affärer och söka jobb, ingen återvändo här inte!
Om jag kände mig lite självsäkrare skulle det vara några gånger enklare...
Visst är det svårt för mig att titta på ett program som direkt handlar om utseende och kroppsideal, men det är också något trösterikt med det. Jag har följt serien så länge jag kan minnas och den följer fortfarande samma mallar. ett antal flickor med mer eller mindre självförtroende går från vackra ankungar till lika vackra svanar under Tyras trollspösviftande hand och vi vanliga gråa tittar med avundsjuk förundran på deras förvandling. Och så kan man viska och fnittra åt blonda funderingar och klavertramp och tjejfajter.
Ja, jag vet inte vad det är men jag dras till just top model, och jag har svårt för att skaka av mig bilderna av lättklädda, alltid på gränsen till för smala tjejer. Visst förstår jag varför jag inte får titta på det, men bara en liten tjuvtitt gör väl ingenting? Jag överlever väl det också?
Körlektionen gick hyfsat, han tog mig till ett nytt område där jag faktiskt lyckades riktigt bra med växlingen för en gångs skull. Men jag måste visst lära mig växla själv, inte vänta på min körskolelärares direktiv.
Dessutom har jag fått en otroligt betungande hemläxa på DBTn. Vi ska VÅGA vara jobbiga, ta upp plats och säga det vi vill ha sagt. Fråga om hjälp i affärer, ringa samtal och omboka tider. Allt sådant där som jag undviker till tusen. Så nu blir det till att gå raka vägen in i affärer och söka jobb, ingen återvändo här inte!
Om jag kände mig lite självsäkrare skulle det vara några gånger enklare...
söndag 28 mars 2010
300
Det blev vegetarisk pytt till lunch och tofugryta till middag. Det är ungefär det mest intressanta jag har att komma med i dag. Visst har allt fungerat, men inte smärtfritt och jag skulle ljuga om jag sa att det känns bra. Tvärtom är jag uppsvullen och (i mina ögon) förskräckligt, anskrämligt fet, vilket har gjort det svårt att koncentrera sig på någonting annat. Dessutom vill jag helst inte att det ska bli måndag igen (förutom att mamma då kommer bort från hemmet och jag slipper våra små konflikter) eftersom att jag a) har körlektion imorgon och b) ska på gynundersökning på tisdag. Ljuvligt.
Jag tänkte att jag skulle presentera mig själv lite bättre, så här i det 300:de inlägget och allt. Mest för att jag tycker det är hysteriskt kul att fylla i formulär och svara på frågor om mig själv. Egoistiskt? Snarare ett tidsfördriv. Och det är inte destruktivt som omväxling.
10 Favoriter:
1. färg - det varierar rätt friskt. Just nu är jag inne i en rosa fas.
2. djur- hund såklart. Bichon Havanaiser i synnerhet.
3. sång - All musik i Mulan är värd att lyssna på igen och igen. "when will my reflection show who I am inside?".
4. dryck - jag börjar bli mer och mer förälskad i te. Men det slår inte min största kärlek: cola light. Synd att alla försöker få mig att överge den...
5. affär - Här i Sverige - HM förstås. Dock kommer Meijer inte långt efteråt.
6. bok -Odd Thomas av Dean Koontz och det mesta utav Per Nilsson. Snabba Cash av Jens Lapidus var inte heller så illa.
7. sorts sko - Högklackat ska det vara, gärna i lite gammaldags stil.
8. Accessoar - Jag ÄLSKAR scarfsar, helst i håret. Tyvärr tappar jag bort dem hela tiden och måste köpa nya titt som tätt (i-landsproblem).
9. doft - Doften av nybakat när man kliver in genom dörren. Eller går förbi ett bageri, i synnerhet i Paris.
10. blomma - lilja. Det är ungefär den enda blomma jag faktiskt tycker om.
9 saker du har i din väska:
1. tuggummi
2. tuggummipapper. I överflöd.
3. min rosa mobil. Som jag kollar av alltför sällan.
4. läppsyl. Med körsbärssmak.
5. spegel.
6. gamla kvitton som jag är för lat för att kasta bort.
7. väldigt uråldriga bilder på min familj.
8. en bok att ta till när tiden finns.
9. min kalender.
8 Saker du vill göra innan du dör:
1. besöka alla världsdelar minst en gång. Har Oceanien och Sydamerika kvar.
2. publicera en bok. Vilket förlag och i hur stor upplaga gör detsamma.
3. testa fugu. Fast jag är vegetarian.
4. lära mig japanska så jag kan tala det hjälpligt.
5. flytta till mitt eget hus/lägenhet och klara av att ta hand om mig själv där.
6. hitta ett jobb jag trivs med.
7. samla alla de Barbiedockor jag har ögonen på (och de är många!) och skaffa ett rum där de kan ställas ut.
8. lära mig att älska mig själv.
7 saker du ogillar:
1. rasism och stereotyper.
2. hur jävla svårt det är att leva och hitta ett syfte med det.
3. tanken på att äta ett dött djur (men jag låter andra göra det, jag skulle aldrig tvinga någon att bli vegetarian!)
4. folk som tvingar ner sina åsikter i halsen på andra (se förra punkten).
5. när mamma leker martyr och suckar över allting *grr*
6. att inte ha allting glasklart planerat framför sig (att allt är uppe i luften irriterar mig, som det är just nu. Vart ska jag studera, hur och vad?)
7. Svanar. Bara svanar i allmänhet.
6 saker du har på dig varje dag:
1. min svarta klocka. Jag vill alltid ha koll på tiden.
2. en hårsnodd. Antingen i håret eller runt handleden.
3. underkläder. Faktiskt.
4. mascara, jag klarar inte av att möta världen helt osminkad.
5. Gwen Stefanis parfym. För att flaskan är "to die for".
6. nagellack. Oftast svart eller rött.
5 av dina dåliga vanor:
1. jag kommer väldigt, väldigt ofta försent. tyvärr.
2. att jag antingen gör allt till hundra procent eller inte alls. Jag lever aldrig i en grå zon. Det är jobbigare än det verkar.
3. anorexin i sig är väl en enda stor dålig vana.
4. jag är en språkpolis och kan inte låta bli att kommentera alla särskrivningar jag ser.
5. kontaktar aldrig folk själv och har därför väldigt svårt för att just hålla kontakten. Många gånger vill jag gärna spendera tid med andra, men jag får inte fram orden och det blir inget utav det.
4 godaste maträtterna:
1. Paj i de flesta former, så länge som mjölet är grovt och den inte är baserad på frukt. *usch för äppelpaj*
2. gröt! Havregrynsgröt, mannagrynsgröt, grahamsgrynsgröt...
3. quinoa, som jag länge misslyckats med att lära resten av familjen att uppskatta.
4. Om man inte äter det för ofta - en fullkornsbebottnad pizza full av grönsaker.
3 Bedrifter:
1. Jag hoppas snart att jag kan säga - nådde min målvikt. Snart.
2. Blev antagen till GVSU. Jag önskar bara att jag kunnat stanna kvar där...
3. Gick ut gymnasiet med 19.3 i betyg och hade 3.96 i GPA när jag bodde i USA.
2 Saker du inte kan leva utan:
1. familjen.
2. själviskt nog - min dator.
1 Mål:
1. mitt mål över alla andra just nu är ganska så självskrivet och inte svårt att gissa. Jag vill bli frisk. Må bra. Ta hand om mig själv. På riktigt.
Jag tänkte att jag skulle presentera mig själv lite bättre, så här i det 300:de inlägget och allt. Mest för att jag tycker det är hysteriskt kul att fylla i formulär och svara på frågor om mig själv. Egoistiskt? Snarare ett tidsfördriv. Och det är inte destruktivt som omväxling.
10 Favoriter:
1. färg - det varierar rätt friskt. Just nu är jag inne i en rosa fas.
2. djur- hund såklart. Bichon Havanaiser i synnerhet.
3. sång - All musik i Mulan är värd att lyssna på igen och igen. "when will my reflection show who I am inside?".
4. dryck - jag börjar bli mer och mer förälskad i te. Men det slår inte min största kärlek: cola light. Synd att alla försöker få mig att överge den...
5. affär - Här i Sverige - HM förstås. Dock kommer Meijer inte långt efteråt.
6. bok -Odd Thomas av Dean Koontz och det mesta utav Per Nilsson. Snabba Cash av Jens Lapidus var inte heller så illa.
7. sorts sko - Högklackat ska det vara, gärna i lite gammaldags stil.
8. Accessoar - Jag ÄLSKAR scarfsar, helst i håret. Tyvärr tappar jag bort dem hela tiden och måste köpa nya titt som tätt (i-landsproblem).
9. doft - Doften av nybakat när man kliver in genom dörren. Eller går förbi ett bageri, i synnerhet i Paris.
10. blomma - lilja. Det är ungefär den enda blomma jag faktiskt tycker om.
9 saker du har i din väska:
1. tuggummi
2. tuggummipapper. I överflöd.
3. min rosa mobil. Som jag kollar av alltför sällan.
4. läppsyl. Med körsbärssmak.
5. spegel.
6. gamla kvitton som jag är för lat för att kasta bort.
7. väldigt uråldriga bilder på min familj.
8. en bok att ta till när tiden finns.
9. min kalender.
8 Saker du vill göra innan du dör:
1. besöka alla världsdelar minst en gång. Har Oceanien och Sydamerika kvar.
2. publicera en bok. Vilket förlag och i hur stor upplaga gör detsamma.
3. testa fugu. Fast jag är vegetarian.
4. lära mig japanska så jag kan tala det hjälpligt.
5. flytta till mitt eget hus/lägenhet och klara av att ta hand om mig själv där.
6. hitta ett jobb jag trivs med.
7. samla alla de Barbiedockor jag har ögonen på (och de är många!) och skaffa ett rum där de kan ställas ut.
8. lära mig att älska mig själv.
7 saker du ogillar:
1. rasism och stereotyper.
2. hur jävla svårt det är att leva och hitta ett syfte med det.
3. tanken på att äta ett dött djur (men jag låter andra göra det, jag skulle aldrig tvinga någon att bli vegetarian!)
4. folk som tvingar ner sina åsikter i halsen på andra (se förra punkten).
5. när mamma leker martyr och suckar över allting *grr*
6. att inte ha allting glasklart planerat framför sig (att allt är uppe i luften irriterar mig, som det är just nu. Vart ska jag studera, hur och vad?)
7. Svanar. Bara svanar i allmänhet.
6 saker du har på dig varje dag:
1. min svarta klocka. Jag vill alltid ha koll på tiden.
2. en hårsnodd. Antingen i håret eller runt handleden.
3. underkläder. Faktiskt.
4. mascara, jag klarar inte av att möta världen helt osminkad.
5. Gwen Stefanis parfym. För att flaskan är "to die for".
6. nagellack. Oftast svart eller rött.
5 av dina dåliga vanor:
1. jag kommer väldigt, väldigt ofta försent. tyvärr.
2. att jag antingen gör allt till hundra procent eller inte alls. Jag lever aldrig i en grå zon. Det är jobbigare än det verkar.
3. anorexin i sig är väl en enda stor dålig vana.
4. jag är en språkpolis och kan inte låta bli att kommentera alla särskrivningar jag ser.
5. kontaktar aldrig folk själv och har därför väldigt svårt för att just hålla kontakten. Många gånger vill jag gärna spendera tid med andra, men jag får inte fram orden och det blir inget utav det.
4 godaste maträtterna:
1. Paj i de flesta former, så länge som mjölet är grovt och den inte är baserad på frukt. *usch för äppelpaj*
2. gröt! Havregrynsgröt, mannagrynsgröt, grahamsgrynsgröt...
3. quinoa, som jag länge misslyckats med att lära resten av familjen att uppskatta.
4. Om man inte äter det för ofta - en fullkornsbebottnad pizza full av grönsaker.
3 Bedrifter:
1. Jag hoppas snart att jag kan säga - nådde min målvikt. Snart.
2. Blev antagen till GVSU. Jag önskar bara att jag kunnat stanna kvar där...
3. Gick ut gymnasiet med 19.3 i betyg och hade 3.96 i GPA när jag bodde i USA.
2 Saker du inte kan leva utan:
1. familjen.
2. själviskt nog - min dator.
1 Mål:
1. mitt mål över alla andra just nu är ganska så självskrivet och inte svårt att gissa. Jag vill bli frisk. Må bra. Ta hand om mig själv. På riktigt.
lördag 27 mars 2010
299
Jag lagar fortfarande mat, även om det var länge sedan jag länkade till något recept. Jag har varit alldeles för nere för att bry mig om att posta ordentliga inlägg, men jag känner att jag (förhoppningsvis) är på väg ur det här mörka mörka jag frotterat mig i på sistone. Därför kan jag idag berätta att jag lagade lasagne till familjen. Tyvärr med vanliga lasagneplattor så helt nöjd var jag inte (fullkorn gör magen glad!).
Annars har det varierat i köket, precis som det ska göra. Jag tror blomkålssoppan var omtyckt, rödbetsbiffarna tog slut, cannelonin med spenat och gorgonzola kan jag tänka mig att göra igen. I söndags bjöd jag på trerätters - till förrätt serranoskinkinlindad sparris med hollandaisesås som skar sig (ugh. Får prova igen snart så jag lär mig), huvudrätt bestående av en renskavsgryta (för att jag inte tror att min familj någonsin verkligen provat just renskav) eller quorngryta till vegetarianen. Potatismos och haricot verts till. Till efterrätt cheesecake med nötbotten. Pappa sa att det var den bästa menyn hittills, och det gjorde mig löjligt glad och pepp på att bjuda på ännu fler egenkomponerade måltider.
Författade ett CV och börjar förlika mig vid tanken att jag kanske snart har ett jobb. Inkomst vore toppen, men är jag verkligen redo? Ångest.
Blev utbjuden på fest av en av lillebrors kompisar nästa helg. Känns roligt att han faktiskt, på eget initiativ, valde att fråga mig, det måste ju betyda att han finner mig okej att ha att göra med. Dock fortfarande fest och jag vet av erfarenhet hur dålig jag är på just sådana. Vi får se hur det går...
Film ikväll - så olika. Svenskt av Helena Bergström. Något rörig till att börja med men skådespelarna lyfte filmen. 3/5.
Annars har det varierat i köket, precis som det ska göra. Jag tror blomkålssoppan var omtyckt, rödbetsbiffarna tog slut, cannelonin med spenat och gorgonzola kan jag tänka mig att göra igen. I söndags bjöd jag på trerätters - till förrätt serranoskinkinlindad sparris med hollandaisesås som skar sig (ugh. Får prova igen snart så jag lär mig), huvudrätt bestående av en renskavsgryta (för att jag inte tror att min familj någonsin verkligen provat just renskav) eller quorngryta till vegetarianen. Potatismos och haricot verts till. Till efterrätt cheesecake med nötbotten. Pappa sa att det var den bästa menyn hittills, och det gjorde mig löjligt glad och pepp på att bjuda på ännu fler egenkomponerade måltider.
Författade ett CV och börjar förlika mig vid tanken att jag kanske snart har ett jobb. Inkomst vore toppen, men är jag verkligen redo? Ångest.
Blev utbjuden på fest av en av lillebrors kompisar nästa helg. Känns roligt att han faktiskt, på eget initiativ, valde att fråga mig, det måste ju betyda att han finner mig okej att ha att göra med. Dock fortfarande fest och jag vet av erfarenhet hur dålig jag är på just sådana. Vi får se hur det går...
Film ikväll - så olika. Svenskt av Helena Bergström. Något rörig till att börja med men skådespelarna lyfte filmen. 3/5.
298
Ibland önskar jag att det faktiskt var någon som läste den här bloggen. Det finns tillfällen då jag behöver någon slags respons, kanske ett medkännande jag förstår (som om någon någonsin skulle vilja förstå vad jag går igenom) eller en liten notis om att jag skriver ganska bra (vilket jag inte gör, men jag skulle bli väldigt glad om någon sa det!). Visserligen är det helt och hållet mitt eget fel att jag inte får några kommentarer. Det här är ju ändå min dagbok och mina hemligaste, vidrigaste tankar, sanningar jag inte vill att någon ska få reda på om de inte står mig väldigt nära (dit räknas inte mina föräldrar. Det är mycket om mig de ALDRIG kommer få reda på, inklusive den här bloggen, FAST jag älskar dem djupt). Men den där viljan att hålla hemligt är väldigt kluven, för visst vill jag att folk ska få läsa om det hjälper dem på något sätt.
Men egentligen är det ganska bra att jag inte spritt ut adressen till den här bloggen vind för våg. Dels är den, som jag nämnde förut, inte skriven på ett genomtänkt sätt. Jag präntar bara ner PRECIS det jag känner att jag måste få ur mig, PRECIS när jag måste få ur mig det, och innehållet blir därefter. Det finns inte mycket till röd tråd och vissa inlägg går inte att förstå om man inte vet mer om mig, känner till terapeuterna jag jobbar med eller vet var jag bor eller hur jag har växt upp. Egentligen är det nog mycket som är totalt obegripligt om man inte är jag. Och det är väl så det ska vara, det är ju egentligen bara jag som borde förstå det här, eftersom det - igen - är MIN dagbok. MINA tankar, åsikter, känslor och MIN sjukdomsbild.
Jag skriver inte för att locka folk, för att samla läsare. Jag är inte, och kommer aldrig att bli, blondinBella. Det är inte mitt syfte att se till att så många som möjligt läser det jag skriver.
Kanske får jag snart ta och kommentera mina egna inlägg, så verkar jag inte så katastrofalt ensam.
Men egentligen är det ganska bra att jag inte spritt ut adressen till den här bloggen vind för våg. Dels är den, som jag nämnde förut, inte skriven på ett genomtänkt sätt. Jag präntar bara ner PRECIS det jag känner att jag måste få ur mig, PRECIS när jag måste få ur mig det, och innehållet blir därefter. Det finns inte mycket till röd tråd och vissa inlägg går inte att förstå om man inte vet mer om mig, känner till terapeuterna jag jobbar med eller vet var jag bor eller hur jag har växt upp. Egentligen är det nog mycket som är totalt obegripligt om man inte är jag. Och det är väl så det ska vara, det är ju egentligen bara jag som borde förstå det här, eftersom det - igen - är MIN dagbok. MINA tankar, åsikter, känslor och MIN sjukdomsbild.
Jag skriver inte för att locka folk, för att samla läsare. Jag är inte, och kommer aldrig att bli, blondinBella. Det är inte mitt syfte att se till att så många som möjligt läser det jag skriver.
Kanske får jag snart ta och kommentera mina egna inlägg, så verkar jag inte så katastrofalt ensam.
297
Har bestämt mig för att ta tag i mitt liv. Igen. Jag låter mig själv chansera så totalt emellan varven men det är ju faktiskt bara jag som kan göra något åt det. Så idag blir det att rycka upp mig, städa undan det gamla gråa, söka jobb medan motivationen sitter i och sortera iordning de mappar med papper jag har där allt ligger huller om buller. Jag har en isande känsla i maggropen som säger mig att det är helt meningslöst och inget kommer någonsin kunna förändra min grundmisslyckandehet (är det verkligen ett ord?) men jag försöker ändå. Inget går om man inte tar chansen.
Så nu måste jag skriva ett CV. Hur gör man det? Det var så länge sedan att jag inte ens kan komma ihåg när det var. Och så måste man skriva ett personligt brev, där man inte ska vara alltför negativ om sig själv. Det lär ju gå bra *fylld av sarkasm*. De som får mitt CV kommer väl tycka att det är väldigt märkligt att jag inte har gjort någonting alls de senaste två åren, men det är inget jag kan göra något åt nu. Måste jag berätta att jag varit sjuk och hemma? Det får mig att låta så klen. Som att jag inte klarar någonting. "psykiskt labil person söker arbete där hon inte behöver tänka så mycket". Ofta jag kommer få jobb.
Har det annars inte så värst lysande idag. Sitter och inväntar lunchen med en slags groende fasa. En del av mig vill inget hellre än att äta den, kasta mig över den, trycka ner den i halsen och så känna behaget när jag får upp den igen. En annan del vill slänga bort varje tillstymmelse till matbit, aldrig äta något mer i hela mitt liv och känna den där renheten välla in i varje por i min kropp. Och så finns ju den där lilla, lilla viljan att faktiskt äta en normalportion och (ve och fasa) behålla den för att göra kroppen nöjd. Men den är svår att höra och svår att lyda, de andra viljorna är mycket, mycket starkare. Och de krigar. En kastas jag åt ena hållet, än åt det andra och jag vet ännu inte vad det slutar med. Kanske klarar jag att behålla det ändå, det har fungerat hittills, men inte utan världens kamp, och jag har väldigt svårt att hålla blicken borta från min gigantiska mage som nått nya proportioner efter frukost och mellanmål.
Usch.
Det är så konstigt, för ju smalare jag blir, ju mer snöar jag in på hur äckligt fet jag är. Tankarna förändras, blir starkare och mäktigare ju lägre jag kommer, och de blir svårare och svårare att stänga ute. När jag äter regelbundet klarnar det lite, blir aningen lättare att hantera. Men bara aningen, de finns ju faktiskt alltid där, vad jag än gör.
Att erkänna det är väl en början till förändring, eller hur?
Så nu måste jag skriva ett CV. Hur gör man det? Det var så länge sedan att jag inte ens kan komma ihåg när det var. Och så måste man skriva ett personligt brev, där man inte ska vara alltför negativ om sig själv. Det lär ju gå bra *fylld av sarkasm*. De som får mitt CV kommer väl tycka att det är väldigt märkligt att jag inte har gjort någonting alls de senaste två åren, men det är inget jag kan göra något åt nu. Måste jag berätta att jag varit sjuk och hemma? Det får mig att låta så klen. Som att jag inte klarar någonting. "psykiskt labil person söker arbete där hon inte behöver tänka så mycket". Ofta jag kommer få jobb.
Har det annars inte så värst lysande idag. Sitter och inväntar lunchen med en slags groende fasa. En del av mig vill inget hellre än att äta den, kasta mig över den, trycka ner den i halsen och så känna behaget när jag får upp den igen. En annan del vill slänga bort varje tillstymmelse till matbit, aldrig äta något mer i hela mitt liv och känna den där renheten välla in i varje por i min kropp. Och så finns ju den där lilla, lilla viljan att faktiskt äta en normalportion och (ve och fasa) behålla den för att göra kroppen nöjd. Men den är svår att höra och svår att lyda, de andra viljorna är mycket, mycket starkare. Och de krigar. En kastas jag åt ena hållet, än åt det andra och jag vet ännu inte vad det slutar med. Kanske klarar jag att behålla det ändå, det har fungerat hittills, men inte utan världens kamp, och jag har väldigt svårt att hålla blicken borta från min gigantiska mage som nått nya proportioner efter frukost och mellanmål.
Usch.
Det är så konstigt, för ju smalare jag blir, ju mer snöar jag in på hur äckligt fet jag är. Tankarna förändras, blir starkare och mäktigare ju lägre jag kommer, och de blir svårare och svårare att stänga ute. När jag äter regelbundet klarnar det lite, blir aningen lättare att hantera. Men bara aningen, de finns ju faktiskt alltid där, vad jag än gör.
Att erkänna det är väl en början till förändring, eller hur?
fredag 26 mars 2010
296
The box var oerhört... Fånig. Cameron Diaz spelade över i VARENDA scen hon var med i vilket gjorde hela upplevelsen ganska svår att svälja ner, och det absolut helt överotroliga slutet fick mig nästan att gråta över hur potentialen bara kastades bort på jakt efter att vara nyskapande. 2/5. Den gick att titta på, men inte mer.
Min lillebror hade tjejbesök ikväll och slängde därför ut mig och mamma, något jag gladeligen gick med på för jag unnar honom verkligen att hitta någon som han kan spendera lite kärlek på. Mamma och jag handlade mat i tre olika affärer och sedan köpte vi pizza och kände oss lyxigt obundna till hemmet. Kul att bryta mönstret av hemmasittande fredagkvällar, även om vi inte exakt gick all out och letade upp en strippklubb eller något equally annorlunda.
Hade DBT för andra gången den här veckan eftersom min terapeut skulle bort nästa vecka och sessionen kändes jättebra, för en gångs skull inte psykiskt jobbig utan det kändes som att vi kom någonstans. Fast hon har gett mig en väldigt obehaglig läxa - att prata med någon utanför familjen varje dag, helst ansikte mot ansikte. Jag förstår varför och jag erkänner att hon har rätt, jag måste vidga mina vyer lite och våga vara social utan att sönderanalysera mig själv. Men det gör inte hela övningen mindre jobbig. Vem ska jag kontakta, och hur? Varje dag i två veckor? Vi får se hur det går.
Min lillebror hade tjejbesök ikväll och slängde därför ut mig och mamma, något jag gladeligen gick med på för jag unnar honom verkligen att hitta någon som han kan spendera lite kärlek på. Mamma och jag handlade mat i tre olika affärer och sedan köpte vi pizza och kände oss lyxigt obundna till hemmet. Kul att bryta mönstret av hemmasittande fredagkvällar, även om vi inte exakt gick all out och letade upp en strippklubb eller något equally annorlunda.
Hade DBT för andra gången den här veckan eftersom min terapeut skulle bort nästa vecka och sessionen kändes jättebra, för en gångs skull inte psykiskt jobbig utan det kändes som att vi kom någonstans. Fast hon har gett mig en väldigt obehaglig läxa - att prata med någon utanför familjen varje dag, helst ansikte mot ansikte. Jag förstår varför och jag erkänner att hon har rätt, jag måste vidga mina vyer lite och våga vara social utan att sönderanalysera mig själv. Men det gör inte hela övningen mindre jobbig. Vem ska jag kontakta, och hur? Varje dag i två veckor? Vi får se hur det går.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)