298

Ibland önskar jag att det faktiskt var någon som läste den här bloggen. Det finns tillfällen då jag behöver någon slags respons, kanske ett medkännande jag förstår (som om någon någonsin skulle vilja förstå vad jag går igenom) eller en liten notis om att jag skriver ganska bra (vilket jag inte gör, men jag skulle bli väldigt glad om någon sa det!). Visserligen är det helt och hållet mitt eget fel att jag inte får några kommentarer. Det här är ju ändå min dagbok och mina hemligaste, vidrigaste tankar, sanningar jag inte vill att någon ska få reda på om de inte står mig väldigt nära (dit räknas inte mina föräldrar. Det är mycket om mig de ALDRIG kommer få reda på, inklusive den här bloggen, FAST jag älskar dem djupt). Men den där viljan att hålla hemligt är väldigt kluven, för visst vill jag att folk ska få läsa om det hjälper dem på något sätt.

Men egentligen är det ganska bra att jag inte spritt ut adressen till den här bloggen vind för våg. Dels är den, som jag nämnde förut, inte skriven på ett genomtänkt sätt. Jag präntar bara ner PRECIS det jag känner att jag måste få ur mig, PRECIS när jag måste få ur mig det, och innehållet blir därefter. Det finns inte mycket till röd tråd och vissa inlägg går inte att förstå om man inte vet mer om mig, känner till terapeuterna jag jobbar med eller vet var jag bor eller hur jag har växt upp. Egentligen är det nog mycket som är totalt obegripligt om man inte är jag. Och det är väl så det ska vara, det är ju egentligen bara jag som borde förstå det här, eftersom det - igen - är MIN dagbok. MINA tankar, åsikter, känslor och MIN sjukdomsbild.

Jag skriver inte för att locka folk, för att samla läsare. Jag är inte, och kommer aldrig att bli, blondinBella. Det är inte mitt syfte att se till att så många som möjligt läser det jag skriver.

Kanske får jag snart ta och kommentera mina egna inlägg, så verkar jag inte så katastrofalt ensam.