291

Visst har den här veckan varit tuffare än många, men inte i närheten av den strapats de kunnat ha varit. Jag hittade ett dagboksinlägg jag skrev när jag var inlagd i januari förra året. Jag hade glömt bort hur lite jag faktiskt brydde mig om mitt liv just då. Allt som kretsade i huvudet på mig var att gå ner så många kilon som möjligt, det var enda sättet som jag kände mig värdefull på.


"Måndagen den 19 januari 2009

Sitter på sjukhuset nu. Det är fjärde dagen jag är här (kom i fredags) och det har varit en väldigt tuff dag. Jag börjar tappa livsgnistan, orkar inte kämpa mer. I fredags när jag kom hit vägde jag 40 kilo, vilket var mycket det, och i morse när de vägde mig stod vågen på 43.8! Och då har jag ändå kommit undan lindrigt med sondnäringen om man jämför med förra gången, då jag gick upp samma vikt under fem dagar. Nu är det nog ännu mer är jag rädd. Min ryggrad känns nästan inte alls, för att inte tala om mina höftben som är totalt begravda. Kinderna och magen har svullnat upp totalt, mina handleder är jättetjocka och mina lår rör vid varandra med lätthet bara jag spänner dem lite grann.
Jag ligger mycket illa till.

Är orolig över psykvården jag ska genomgå nu efter att de släpper mig härifrån. Där kommer säkert finnas mycket tunnare tjejer än jag och det finns ingenting att göra åt det. Jag måste äta, får inte gå någonstans, sondnäringen rinner på och jag har bara kunnat kräkas en gång. Då fick jag också upp halva slangen till sonden och fick gå igenom helvetet med att sätta i en ny. Vill helst inte att det ska hända mig igen, men om jag fortsätter att lägga på mig kilo efter kilo så är det nog nödvändigt.

Och jag kommer inte att komma undan sondmatningen på avdelning fyra heller! Jag förstår inte problemet, jag äter allt de ber mig om OCH behåller det (må så vara att jag bara gör det för att slangen inte ska komma upp, det vet de inte om) men ändå så måste den stanna! Jag vägrar att åka rullstol där också, där går min gräns, jag orkar inte bli behandlad så här längre.

Bröt ihop totalt idag. Det enda jag kunde komma på som kanske skulle kunna få mig att bränna några extra kalorier som jag inte gått med på att låta bli var att stå upp så jag gjorde det i någon timma eller så och en sjuksköterska kom in och sa att jag inte fick stå, jag var tvungen (ÄR tvungen) att sitta eller ligga hela tiden. Jag började gråta och vägrade, det stod inget om att jag inte fick stå upp i mitt kontrakt. Sedan kom mamma och jag grät ännu mer, grät under midagen, grät när hon försökte förstå, grät, grät, grät. Funderar på det bästa sättet att dö på på ett sjukhus... Enklaste sättet vore att hoppa ut genom fönstret, men det är nog inte tillräckligt högt eller tillräckligt hård yta att landa på... Det finns nog mycket tabletter att överdosera med om jag bara kunde lägga beslag på några.

Hittade en spik i väggen igår som jag försökte skära mig med (nej, jag mådde inte bra igår heller) även fast det är ganska patetiskt. Det gick inte jättebra och jag riskerar blodförgiftning, men det hjälper mot tankarna.

Om jag inte hade haft min familj hade jag nog inte varit i livet nu.

Inte många kilon kvar tills jag når en normalvikt. Jag hatar mig själv."

Man tror alltid att det inte går att må sämre än man gör just nu, i denna sekund. Men det kan vara värre. Det HAR varit värre. Här är mitt bevis.