Min DBT-terapeut säger att jag måste ta tag i mina katastroftankar. Alla dessa funderingar jag har som slutar med att jag blir skadad på ett eller annat sätt. Länge har jag avfärdat dem om något vanligt, något alla har, jag trodde faktiskt inte att jag var ensam med dem. Det är jag väl i och för sig inte heller, men det är inte många som låter sig stoppas av sina tankar så ofta som jag gör det. De gör min vardag något krångligare, gör att jag måste undvika vissa situationer och göra vissa saker på ett visst sätt.
Katastroftankar? tänker du. Vad menar hon med det?
Jo, det är allt ifrån rädslan för att köra bil eftersom det oundvikligen leder till en krock där jag inte klarar livhanken till svårigheten att gå i vissa trappor för att jag är så säker på att jag kommer ramla och bryta benet. När jag cyklar tror jag att cykeln kommer lägga sig ner och jag slå i huvudet och när jag simmar kommer jag drunkna. För att inte tala om att åka skridskor, jag kommer slå ut varenda tand i munnen! Dessa tankar skulle väl inte vara så farliga om de bara var just lösa tankar, men jag har en tendens att måla upp långa scenarion som gör mig livrädd och som hindrar mig från att faktiskt göra de saker jag är rädd för. Och det hjälper inte att gå i den där trappan eller att simma på djupt vatten (möta farorna, som det heter) för varje gång jag gör det kan jag bara tänka; nu är jag ett steg närmare gången då jag gör fel/allting faller ihop/bilen kör i diket/jag inte finns mer. Rädslan och paniken stegras för varje gång och gör till sist att jag undviker allt som har med rädslan att göra. Jag har redan gett upp skridskoåkandet och simmandet, och snart kommer jag nog lägga ner bilkörningen. Jag vågar inte längre ta chansen, jag har försökt för många gånger utan att det hänt något så snart kommer mina rädslor infrias. Snart kommer den där krocken jag ser framför mig varje gång jag sätter mig i en bil.
Jag orkar inte vara stark och skaka av mig rädslorna varje gång de kommer upp, men innerst inne vet jag att det är vad jag måste göra. Kanske har alla sådana här funderingar, men de flesta klarar av att mota bort dem innan de tar över. Det är vad jag måste lära mig.
Oj, det låter verkligen fåningt nu när jag läser det jag skriver. Lite rädsla liksom. Buhu. Suck it up. Jag önskar verkligen att det var så enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar