Det har varit första april i snart 23 timmar och jag har inte varit medveten om det! Eller jo, dagens datum visste jag men jag hade helt glömt bort vad det innebar. Det vill säga, inte en enda liten lurning på hela dagen, jag varken ljög eller blev ljugen för. Vad jag vet.
Klippte mig imorse (och gud vad jag kom försent! Jag trodde de skulle mörda mig för att jag försenade hela deras schema!) och fick en revelation när jag satt där i frisörstolen. Frisören höll på att fixa och dona så där som frisörer brukar göra och jag satt mest och granskade mig själv i spegeln. Då slog det mig; jag kommer aldrig kunna tycka att jag ser bra ut. Aldrig. Det finns liksom ingenting att gilla, allt är bara fel. Jag har påsar under ögonen, dålig hy, oproportionerliga drag, för hög panna, fula tänder.... etc. etc. Jag ville bara dra på mig en påse över huvudet och gräva ner mig under en sten.
Den valiga torsdagsresan till Kalmar kändes bra, vikten var stabil (ja, det kändes väl inte så bra då, men det vet väl alla redan att jag har anorexi och vill att vågen ska stå på högst noll minst ingenting) och psykologtimman gick snabbt.
Idag känns allting plötsligt sådär lite lagom rosamolnigt lyckligt igen. För första gången på veckor av nattsvart ångest känner jag en gnutta hopp. Inte är det mycket, men det räcker för mig.
Såg nyss crouching tiger hidden dragon för att fördriva tiden efter middagens strapats (som för övrigt bestod av fullkornsris och fylld aubergine) och jag vill så förtvivlat gärna ge den en 4 men jag KAN inte. Den var mycket vacker, slagsmålsscenerna tog andan ur en och gjorde att man satt om på nålar. Men där emellan blev den aningen långdragen och - vågar jag säga det? - nästan seg. Tyvärr, jag tycker inte att den når upp till den nivå jag trodde den skulle ligga på. 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar