334

Dagen D. Verkligen. Dagen jag sett fram emot och fruktat sedan resan planerades. Det var idag dags att ta tjuren vid hornen och åka tillbaka till mitt älskade GVSU för att återerövra mina bortstuvade tillgångar.

Vi började resan med ett besök på olive garden och det var mycket uppskattat av mina föräldrar. Själv åt jag svampravioli och njöt något otroligt, säga vad man vill om amerikanska italieninspirerade restauranger men pasta kan de göra i alla fall! De har annars fått dålig publicitet på senare tid för att de är FÖR amerikanska, att de inte har några som helst rötter i det italien som de påstås representera. Mina föräldrar höll inte med, de tyckte till och med att det kanske var aningen bättre än deras andra älskling, Red Lobster. Kul att kunna visa dem något de tycker om.

Fönstershoppade ett tag i en helt fantatisk galleria som jag så gott som bodde i när jag fortfarande var student här. Jag dök ner i en låda med underkläder för 99 cent styck och kom därifrån med sju nya par trosor. De hade också hyllmeter efter hyllmeter av manga, massor med shojoböcker (den, i mitt tycke, bästa mangan, riktad till tjejer)som jag hade svårt att slita mig ifrån. Det blev dock bara två för vi måste ju ha plats för allt det som skulle hämtas från GVSU.

Och på tal om det, så var Grand Valley nästa destination. Tårögt tog jag mig an lådorna jag lämnat bakom mig och reducerade dem från åtta-nio stycken till två stycken plus en tvättpåse. På hotellet rensade jag sedan ut lite till och nu tror jag att jag bara sparat det allra nödvändigaste. Allt jag trodde skulle finnas var med, mina dockor och min nalle, mina fotoalbum och ett antal (ett par lådor >.<) böcker jag inte kan behålla. Det känns skönt att ha fått tillbaka det, att det återigen är i min ägo, nu kan jag avsluta det här kapitlet och börja på ett nytt. Visst är det sorgligt, men det är välbehövligt. Jag är inte stark nog att fortsätta på det här spåret än, det är dock inget som säger att jag inte kan komma tillbaka hit vid ett senare tillfälle. Jag håller fast vid den vetskapen och lämnar campus för den här gången.

Allt om jag slängde (eller donerade, det fanns ställen att lämna donationer på skolan)var det jobbigt att lämna ifrån sig, nästan alla mina gamla kläder försvann och alla köksattrialjer likaså. Jag, som är en sådan person som helst inte slänger ett enda litet kolapapper i onödan var riktigt stolt över min utrensning, och för att vara ärlig var det rätt så skönt att bli av med allt det gamla och i många fall sjuka. Alla svarta kläder till exempel, som jag i och för sig har många minnen från men inte många glada sådana. Jag resonerar som så att jag hellre köper nytt och friskt än behåller det som jag burit på grund av min depression och min ätstörning.

Efter en lätt middag bestående av en sallad på hotellet gick mamma och jag över till meijer för att uträtta lite ärenden. I. Tre. Timmar. Det var så skönt att bara gå omkring och rekognisera, utan att känna sig stressad eller oroa sig över att affären snart stänger (meijer är öppet 24 timmar om dygnet). Jag föll för en väska jag bara inte kunde lämna bakom mig, men annars kom jag ut så gott som tomhänt, vilket i sig är en bedrift. Efter imorgon hoppas jag att vi vet hur mycket plats vi har i väskorna så att jag kan börja handla på riktigt.

Det gör ont nu, det gör det faktiskt. Det är så mycket jag kommer sakna med USA, så mycket som jag inte värde satte när jag bodde här men som jag nu tycker mig inte kunna leva utan. Alla möjligheter, alla trevliga människor, alla billiga varor. Men visst finns det mycket negativt här också, aom att det inte går att gå någonstans utan att man måste ha bil. Jag, som inte tror att jag någonsin kommer få ett körkort, har problem här. Det är precis att det går att ta sig från vårt hotell till meijer utan att först hämta bilnyckeln. Det är konstigt hur mycket man kan förlita sig på en bil.