jag har ett hål i mitt hjärta. Ett djupt svart mörker som äter sig större och större ju mer jag vrider och vänder på situationen. Det gör så ont att vara på plats, att andas in luften i mitt älskade Michigan och veta att jag inte längre hör hemma här. Som min psykolog så fint uttalade det - "jag fuckade upp mitt liv". Jag valde ätstörningen före allt annat och det förstörde precis allting för mig. I ett par ljuva månader levde jag det liv jag ville leva men ju värre jag trixade med maten ju sämre mådde jag och till slut rasade allt som ett korthus. jag saknar USA, jag saknar GVSU och jag saknar mitt ex så det värker i kroppen.
Jag träffade honom ikväll. Vi åt middag på Ruby Tuesdays och det var som att vi aldrig varit ifrån varandra. Vi skrattade och skojade utan att det någon gång blev ansträngt eller konstigt och jag förstod hur skönt det kan kännas att spendera tid med någon som förstår en. För det gör han, han förstår och han finns alltid där. Nu känns vår separation jobbigare än någonsin och jag vet inte vad jag ska ta mig till. I grund och botten är det MITT fel att allt är så förstört, att vi inte länge kan vara tillsammans och den vetskapen smärtar.
***
Efter frukosten imorse tog vi en tur in till Grand Rapids och hittade ett museum som var riktigt intressant att gå och strosa i. Det hade lite allt möjligt; gamla hus från 1800-talet, fossiler, mumier, insekter och uppstoppade djur. Trevligt tidsfördriv måste jag säga.
Efter en frysrättslunch åkte vi äntligen hem till mitt gamla hem från när jag var utbytesstudent och det kändes otroligt underligt att vara tillbaka. Jag har växt upp, gått igenom både lite himmel och väldigt mycket helvete sedan jag bodde här, men allt såg plötsligt likadant ut som för fyra år sedan. Vi tog oss varsin glass (eller ja, jag tog en chokladmaltmilkshake) innan vi begav oss till mina gamla värdföräldrar för ett efterlängtat besök. Det hela blev mycket lyckat (fast jag var tvungen att tvinga i mig en bulle ÄVEN då jag redan ätit mitt mellanmål i form av förut nämnda milkshake), vi pratade gamla minnen och jag kände mig verkligen älskad. Jag hade glömt hur mycket de betyder för mig, vilken underbar familj de var det där året. De hade en del saker som jag inte fått med mig hem när jag åkte därifrån och väl hemma packade jag upp dem och mindes allt mer.
Jag, som de senaste året bara känt mig som ett enda stort kaos, upptäckte hur otroligt organiserad jag faktiskt är i grund och botten. Jag hade gjort scrapböcker fulla med biljetter och andra souvenirer, klistrat in kvitton i kassaböcker och brev i pärmar. Det känns skönt att konstatera att jag inte alltid varit så... äcklig som jag blivit tack vare depressionen och ätstörningen. En gång i tiden var jag... bättre. Jag har bara tappat bort den personen i vimlet av masker och fasader.
Just nu känner jag mig bara förvirrad. Jag önskar så hett att jag inte förstört hela min framtid, att jag fortfarande var kvar här för att gå i skolan och för att ta vara på mitt liv. Vem kommer jag bli nu när jag inte längre har en framtid i USA? Jag vet inte och det skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar