347

Jag lyckades ändå somna inatt, eller rättare sagt imorse. Det vill säga vid femsnåret. Jag gick ner till mina föräldrar igår och vi kunde inte sova någon av oss så det måste vara jetlaget som spökar. Uppenbarligen blev våra inre klockor lite omskakade av resan för ingen fick en blunds sömn under större delen av natten.

Jag blev därför chockad när jag sömndrucken vaknade och kravlade upp för att titta till tiden. Uppenbarligen somnade jag hårt när jag vill lyckades törna in för klockan visade halv tolv! Det betyder att halva dagen redan var över utan att jag ens klivit ur sängen! Hur skulle jag kunna följa matlistan nu?

Och det gick väl sådär... Men jag fick nog ihop kalorierna i alla fall. Jag kämpar så hårt och jag avstår från att kräkas efter VARJE mål - jag har inte hetsätit eller ens varit i närheten (LÖGN, jag har varit sjukt nära) på två veckor - men jag KAN inte låta bli att dra ner på matlistan. Jag har fått ett schema av ABC som jag ska äta efter och så långt är allt frid och fröjd men jag känner mig som ett stort, äckligt, dallrande monster om jag följer det till punkt och pricka. Istället ser jag till att minska LITE här, dra ner LITE där för att vara säker på att jag inte hamnar på över den där fruktade 2000-kalorigränsen för dagen. Det i sig är väl ett sjukt beteende, att inte äta den tredje potatisen eller inte dricka den där mjölken, och sedan känna sig stolt över att jag NÄSTAN följde rekommendationen. Något litet i mig säger "bra jobbat! Du kan kontrollera hur mycket du stoppar i dig! Du vet hur man cuts corners! Ju mindre desto bättre! Kom igen, lite till, lite mindre!"

Det där är gamla tankar. Det är så det hela började, med att äta något mindre vid varje måltid. Att känna lyckokänslan som blir av att avböja chokladbiten som sträcks fram. Man är ju starkare än så. Starkare än maten, än kroppen. Starkare än alla impulser och viljor.

Och nu måste jag vara ÄNNU starkare. Nu måste jag se till att uppfylla kalorikvoten, att inte ramla tillbaka i ANDRA hjulspår när jag äntligen lyckats ta mig upp ur de gamla. Det är en tung sanning, men nog så viktig.

Min läkare var ganska oförsiktig förra gången vi pratade. Han frågade någonting om hur många kalorier jag får i mig per dag och jag svarade sanningsenligt att jag nog äter ca 2000, något under matlistans rekommendation. Med min näringsdryck blir det då runt 2300. Han nickade och sa "bra, det krävs inte så mycket extra varje dag för att gå upp i vikt.". Jaså? Inte så mycket? Då kan jag ju VERKLIGEN inte göra några utsvävningar, jag kan inte äta ett endaste popcorn utanför matlistan för uppenbarligen är det allt som krävs för att jag ska skjuta upp som en raket i vikt! Så gick mina tankar i alla fall, så räknade min (hjälpsamma) hjärna ut det åt mig. Nu håller jag inte jättehårt på det, jag brukar trycka i mig en bit choklad varje dag (notera ordvalet) men hans kommentar har stannat i minnet på mig och flyter upp till ytan varje gång jag så mycket som tittar på en extra liten ostbit.

Jag är bara så rädd. Rädd för att äta för mycket, äta för lite, svälla upp (som jag sett många anorektiker göra), hamna i ett annat slags matberoende, ett jag lika lite kan kontrollera. Hur LYCKAS man bli överviktig, jag förstår inte! Jag måste ju äta hela tiden nu när jag följer ABCs rekommendationer, det är väl inte MÖJLIGT att äta mer? Och om man inte äter mer, då borde man ju inte gå upp i vikt? Eller är det så att folk hetsäter? Hur kan man tänka sig att göra det och INTE kräkas? Och hur lyckas man att INTE bli överviktig? Kanske är jag blåögd eller naiv men jag förstår verkligen inte hur i jösse namn jag ska klara av att hålla en normal vikt. Det är SÅ många som inte kan så uppenbarligen är det riktigt svårt! Vem säger att jag har självdisciplinen?

Stycket ovanför kommer rakt ifrån mitt huvud. Det är lika komplicerat och invecklat som det låter. Mina tankar brukar låta ungefär så.

Såg Fever pitch nyligen, småsöt film men inte mycket till substans. I och för sig får man väl räkna med det när det kommer till komedier. Drew Barrymore var helt okej men jag har lite svårt för henne (även om För evigt är en av mina favoriter), Jimmy Fallon gjorde ett bra jobb (verkar jag vara den enda som tycker, i alla fall enligt filmtipset.se). Den får en trea.

***

Frukost - HELT perfekt! Precis efter matlistan, den kunde inte ha varit bättre! En skiva rågbröd med smör (ja, smör) ost och tomat, en portion havregrynsgröt med lingonsylt och grön mjölk och ett glas apelsinjuice. Till och med mängderna stämde, jag drog inte ner på NÅGONTING!

Mellanmål... Umm... Nej, det blev det inget. Men det berodde på att jag kom upp så sent, det fanns helt enkelt inte tid.

Lunch - Omelett gjord på två ägg, svamp, ost och lök, sallad och tomat. Smörgåsar till? Nja... Nej, det blev det väl inga. Jag vet att det kommer bli mer sådant ikväll så jag råkade spara mina kalorier lite. Däremot fick jag in ett äpple till efterrätt *way to go!*

Mellanmål 2 - *host* ja... Något sådant blev det väl inte heller... Men läs vidare!

Middag - fullkornsmakaroner med vodkasås, sallad med ranchdressing, en smörgås med smör och ost (plus en smakbit av pappas vita bröd) och såklart ett glas cola light. Jag visste ju att jag skulle äta lite mer såhär till lillebrors födelsedagsfirande (han fyllde egentligen den fjärde men vi var ju inte hemma då) så jag räknar den extra mackan som första mellanmålet. Det gör att jag fortfarande ligger minus i kaloriintag, men snart kommer det avhjälpas också.

Efterrätt - en bit kalastårta med lite vispad grädde. Här kom mitt andra mellanmål in i bilden. Tur att jag sparade mig! Hur skulle jag gjort om jag varit tvungen att äta kakan utanför min matlista? Jag hade väl klarat det också, men då hade jag varit tvungen att bära en hel del extra ångest på ryggen.

Kvällsmat - mannagrynsgröt med banan (åt upp hela), en skiva bröd med smör, parmesanost och paprika. Dessutom smååt jag *rodnar*. Det innebär en näve krutonger, ett par bitar choklad, några vindruvor och en skiva ost. Efter det blev det VERKLIGEN inte någon näringsdryck (har ju ändå ätit säkert 300 kalorier ändå)

Sammanfattningsvis känns dagen okej, men inte mer. Ja, jag åt huvudmålen och det känns bra, men att kasta om så mycket i mitt vanliga schema gör allt lite svårare att svälja ner. Dessutom åt jag merparten av maten ikväll, vilket gör att jag känner mig otroligt glupsk och inte så lite uppsvullen. Klarar verkligen en kropp att behålla allt det jag satt i mig? Logiskt sett vet jag ju att jag inte ätit mer än jag borde, snarare tvärtom, men min känsla är en annan och den ställer till det för mig.

Dock finns det en ljuspunkt - 14 dagar! Idag har jag varit kräkfri i TVÅ veckor! Jag är imponerad av mig själv, det är ett extremrekord. Visst, det kanske låter ganska patetiskt men för mig är det en riktig bedrift!