344

Går omkring som i en dimma idag, det måste ha med tidsomställningen fortfarande, eller så är det för att jag inte tagit mina mediciner på två dagar, jag vet inte riktigt men jag gillar det inte alls. Dessutom är jag väldigt trött men sover ruskigt dåligt, precis som innan min kombination av mediciner sattes in. Känns tungt att behöva förlita sig på dem, men de är än så länge för värdefulla för att bryta kontakten med.

På tal om mediciner var jag tvungen att gå och inhandla dem alla idag eftersom jag lämnade det sista i Michigan. Oturligt nog hade mitt högkostnadskydd gått ut och jag fick ovilligt spendera 1200 kronor på venlafaxin, anafranil och zyprexa. Vem vill lägga sina sista kära slantar på antidepressiv medicin? Bara det gör en deprimerad all over again.

Annars jobbar jag på att packa upp (det går sådär... Vet inte var jag ska börja och inte när jag ska sluta. Får bli mer av det imorgon). Beställde bilder och tittade ut en scrapbook så när den är inköpt på måndag och fotona kommer senare i veckan blir det faktiskt av med planerna. Det ska bli kul att sitta och pyssla med minnena, jag är pepp!

13 kräkfria dagen och jag är så STOLT att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För varje dag känns allt LITE bättre, jag ignorerar mitt midjeomfång och försäker glömma tjockleken på mina lår. Istället fokuserar jag på hur STARK jag känner mig fast jag är snuvig och i lite risigt skick. Mat är inte allt längre, och kräkas är VERKLIGEN inte allt.

Satt ensam i bilen idag när mamma och lillebror var inne på onoff och låten hurtful spelades på radion. Jag har inte riktigt lyssnat på texten förut, men nu hade jag inget annat för mig utan jag höjde ett snäpp och nynnade med. Plötsligt kom raderna:

You don't know what you got

till you're missing it a lot
I had to go throw it away

och helt plötsligt rann tårarna okontrollerat. Det stämmer så väl in på min situation, jag visste inte hur bra jag hade det i USA, vilken jäkla tur jag hade att allt fungerat, att jag kommit in på mitt drömuniversitet, att jag fått lägenhet och lån. Istället slängde jag bort allt för en sjukdoms skull, en sjukdom som nästan tog död på mig. Nu kämpar jag för att komma tillbaka men inget vill klicka, det fungerar inte. Jag måste tänka om.

jag är ändå glad att min förmåga att gråta kommit tillbaka, många månader var helt tårfria och det kändes onaturligt på något vis, så distanserat. Nu gråter jag för att jag saknar, för att jag VILL men inte kan, för att jag är frustrerad. Och det hjälper. Det lättar. det löser ingenting, men det gör mig mer bestämd.