350

Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Jag har skrämts av den, gråtit över den, förnekat betydelsen av den men aldrig trodde jag väl att den faktiskt skulle bli av. Nu är den här och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Smärtan sitter i bröstet på mig och gör varje andetag tvetydigt.

Jag. Har. Nått. Min. Målvikt.

Inte bara det, jag väger nu 1.8 kilo MER än jag behöver.

Jag är inte anorektiker längre.

Och en liten bit inne i mig dör av att höra det.

Visst är jag glad. Det är jag verkligen. Glad över att mina föräldrar inte längre behöver oroa sig över att deras dotter är undernärd och nära döden. Glad över att kunna skylta med att jag lyckats med någonting i mitt liv. Glad över alla komplimanger det genererar, alla grattis och allas stöd. Men i magen gör det ont, ondare, ondast. Jag ser ner på min kropp och hatar varje millimeter av den, varje liten ruta är nu täckt av ett tjockt lager fett som alltid kommer att finnas där för nu kan jag inte längre ramla dit och bli smal igen. Det vore att misslyckas och jag orkar inte med fler misslyckanden.

Varför känns det inte bättre? Varför kan jag inte älska kurvorna och min nyvunna hälsa? Hur lär jag mig att acceptera sanningen; det är så här jag måste se ut?

Jag är bitter.

Men positiva reaktioner har jag fått i alla fall och det gör mig aningen, aningen stolt över mig själv. Det ÄR en bedrift och något att vara nöjd över, jag vet ju det. Egentligen.

Hur ska jag nu lyckas med att HÅLLA den här vikten? Om jag gått upp så mycket bara av att äta normalt och dricka en näringsdryck om dagen, hur ska jag kunna stanna och inte fortsätta växa? Det känns fortfarande som att mat i allmänhet inte används upp av min kropp, som att allt stannar kvar inne i mig och gör mig större och större. De här veckorna har bara ökat på den övertygelsen, uppenbarligen behövde jag inte göra mer än så här för att gå upp till min målvikt. Det oroar mig något otroligt.

Hemma firade vi i alla fall ikväll med asiatisk hämtmat (vi har inte ätit mycket hemlagad de senaste veckorna) och hyrfilm. The informant med Matt Damon. Underfundig och väldigt speciell men aningen rörig och inte så rolig som den utgav sig för att vara. 3/5.

***

Frukost - min vanliga frukost; havregrynsgröt med lingonsylt och grön mjölk, ett glas apelsinjuice och en rågsmörgås med tartex och gurka. Inget att anmärka på.

Mellanmål - en tallrik rabarberfil som jag inte kände smaken av på grund av min förkylning (vad tråkigt det blir att äta då!) med ca 1 dl flingor.

Lunch - getosttoast på 4kök, lite pizzasallad för att maten tog en oändlighet på sig att bli färdig och vatten till det.

Mellanmål två - en granola bar importerad från MI på bussen. Det var tufft att få ner den efter beskedet jag fått...

Middag - ca 1 dl vitt ris (jag vet, för lite men det var ju vitt!), wokade grönsaker (antagligen för mycket, det var svårt att veta mängden). Cola light.

Kvällsmat - Usch. Den vill jag inte prata om. Usch.