356

Jag tror att jag lider av någon slags mild form av social fobi. Det kan inte vara friskt att vara så paniskt rädd för sociala situationer som jag är, att undvika dem till den milda grad att jag inte ens klarar av att gå utanför dörren vissa dagar. Jag är rädd för vad folk ser, vad de tycker och tänker om mig, hur jag kommer att bli mottagen. Hur de kommer döma mig.

Undrar om det är vanligt att leva så här isolerat när man har anorexi - förlåt mig, jag har inte anorexi längre, jag väger för mycket - när man har en ätstörning? Det blir ju lättare då, att undvika alla frågor, alla blickar, att gömma undan alla sjuka beteenden. Men livet blir också oerhört tomt.

Varför kan jag inte bara ta mig i kragen och släpa ut mig till de sociala situationerna? Det är väl inte svårare än att sträcka sig efter telefonen, kontakta en vän och se till att faktiskt träffa henne?

Jo det är det. Det är MYCKET svårare än så.

Men jag var faktiskt något social idag. Det var dags för DBT och tro det eller ej, men det är den enda dagen i veckan, frånsett kören och min (bil)körlärare, jag pratar med någon utanför min psykologcirkel (som för närvarande består av psykolog, psykiater, doktor, kroppskännedomsterapeut, DBTterapeut och familjeterapeut). Vi är nu fem stycken tjejer, och det tar mig timmar att samla ihop modet att gå dit. Att förbereda mig, välja ut kläder, smink, smycken, att se till att se fräsch ut, inte sönderoroad och överdeprimerad. Och jag tror att jag är accepterad där. Kanske de tycker jag är aningen FÖR förstörd, men hellre det än att jag är den fejkade bild av mig själv som jag länge visade upp för precis ALLA. Den som jag byggde upp utanför mig själv, den som jag ville vara men var så långt ifrån.

Jag dog inte av att prata med dem, och jag dör inte heller av att göra det igen. Jag vet det, men det är inte lättare att ta steget och vara kontaktbar för det. Hur jag än försöker så blir hemmet ändå inte enklare att lämna, jag orkar inte möta allas blickar och viskningar.

Varför väljer jag då att klä mig som jag gör? Allt jag tar på mig väljer jag ut för att det hjälper mig att sticka ut från mängden, för att det gör mig annorlunda och unik. Hur går det ihop med min vilja att inte synas? Vanan att gömma mig för allas blickar? Till och med när jag var som sjukast valde jag att alltid klä mig i svart, att sminka upp mig till oigenkännlighet och ta på mig de högsta klackarna. Det rimmar illa, men det är som att jag både hatar uppmärksamhet och vill ha så mycket som möjligt av den varan på samma gång.

---

Min lillebror har bestämt sig för att följa med till min familjeterapeut på onsdag. Det gör mig glad. Han bryr sig verkligen. Jag förhörde honom på hans läxa idag - psykologi - och när han frågade mig tog han sig tid att undra om det var okej, om jag kände att jag orkade fråga honom om sådant som berör min egen sjukdom. Det var sött av honom att oroa sig.

***

Ännu en dag som jag inte tänker berätta om mina mat"val". Usch.