Till lunch lagade jag quinoa (finns det något bättre? Jo, tyckte lillebror och fick makaroner) och gorgonzolasås helt efter eget huvud. Det är ungefär det enklaste som går att göra så det är väl ingen gigantisk bedrift men jag är ändå stolt! Till middag invigdes grillen och vegetarianen bjöds på grillad halloumi och potatisgratäng. Så gjorde jag chokladmousse (efter att mamma chockat mig genom att inte veta att man kan göra det utan pulver >.<) och avnjöt den framför talang.
Jag är fortfarande löjligt glad över vikten igår, över att den inte klättrat uppåt med gigantiska steg utan fortfarande cirkulerar nere i lågviktartrakten. Kanske kan jag snart börja acceptera kroppen som den är också? Inte för att jag tror att det är möjligt men jag tänker i alla fall göra ett försök. Jag överlevde ju att gå upp de där sista kilona eller hur? De hade jag aldrig trott, att det skulle gå att leva med en kropp "i balans".
När jag studerade vid Grand Valley State University i USA gick där en annan tjej som hade ungefär samma utbyteshistoria i sitt bagage som jag varit med om. Inte depressionen eller ätstörningen, i alla fall tror jag inte det, men hon var ifrån Tyskland och hade åkt till Michigan som utbytesstudent, precis som jag gjorde. Väl här träffade hon en pojkvän och bestämde sig för att flytta till USA permanent. Nu är hon gift med denna stora kärlek och första barnet kommer om några veckor. Hela hennes liv verkar så idylliskt på något vis; hon är otroligt vacker, har ett stabilt giftermål fast hon inte är äldre än vad jag är, har precis flyttat in i ett litet hus och har börjat möblera barnrummet inför den kommande familjemedlemmen. Jag är avundsjuk, det sticker jag inte under stol med, men jag är också väldigt glad för hennes skull.
Jag kommer ihåg en gång när hon och jag plus några andra bekanta åkte buss till gallerian i närheten för att shoppa. Till saken hör att hon är en klassisk skönhet med ett stort bländande leende, långt blont hår och för dagen var hon klädd i kort jeanskjol och rosa T-shirt. Det tog inte många minuter innan ett par killar, lite yngre än oss, kom fram och bad att få ta ett foto med henne. Bara sådär! Jag var så grymt förorättad över att de inte ville ta ett foto med mig, men jag förstår ju varför. Hon slog mig med hästlängder och det är väl bara att acceptera. Dock önskar jag att jag kunde komma ihåg det här utan den där skärvan av missunsamhet som sitter kvar och skaver.
...
Jag vill också vara vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar