348

Uppenbarligen blir jag bara mer och mer långrandig. Mina senare inlägg tenderar att aldrig ta slut, de pågår i all oändlighet. Jag antar att jag har mycket att dela med mig av, mycket att få ur mig så det inte stannar kvar och täpper till. Eller så använder jag bara dagboken som ett substitut. Förut lade jag all tid och energi på ätstörningen, nu försöker jag bli av med allt vad den innebär och när jag skriver kan jag inte göra något annat. Något destruktivt. Kunde ha hittat en sämre ny vana, så jag tror att jag fortsätter på det här spåret ett tag.

Bilkörning idag och som jag har oroat mig! För varje gång jag sätter mig bakom den där ratten känner jag mig aningen sämre som bilförare och som person. Allt blir bara fel, jag får inte ihop allt det som det ska tänkas på. Speglar, döda vinklar, bromsar, frikoppling, allt blandas till ett enda stort gytter av otillräckliga känslor och handlingar.

Så det är en underdrift om jag säger att jag drog mig för att gå dit. Jag ville inget hellre än att krypa under täcket (körlektionen var vid halv ett så egentligen var det inte en rimlig önskan) och glömma bort hela eländet. Men snålhet (420 kronor! Dem ska jag definitivt få valuta för) och ett visst mått av envishet gjorde att jag ändå kom iväg.

45 minuter senare stängdes motorn av och körläraren tog fram sina papper för att avlägga domen. Och vilka ord han valde!

"det var din bästa lektion någonsin!"

Jag strålar av glädje fortfarande.

Visst gjorde jag misstag, jag har fortfarande svårt för att hålla mig på rätt sida, jag blir rädd så fort en annan bil närmar sig, men kopplingen och växlingen satt nästan okej idag och jag fick bara motorstopp någon enstaka gång. Vi till och med vände ett par gånger, och det gick riktigt bra! Det är så skönt att jag ÄNTLIGEN får lyckas med någonting inom bilkörningen som har visat sig vara så svår för mig. Kanske kan jag ändå få det där körkortet, även om det tar sin lilla tid...

Efter lunch på fingerkroken med pappa var det dags för DBT, som jag missat i två veckor på grund av resan. Vi har bytt område under min tid borta och börjat om på ett jag redan varit med på så det gick hyggligt att hoppa in som jag gjorde. Två nya tjejer hade också kommit till, båda är yngre än jag är. Båda är smalare än jag är (åtminstone är känslan sådan). Båda är mer lyckade än jag är. Dessutom upptäckte jag hur SMÅ de resterande två medlemmarna av gruppen är, hur har jag lyckats blunda för det? Jag är medveten om att en av dem slåss mot sin alldeles egna anorexidemon så att vara avundsjuk är helt befängt men jag kan inte låta bli. Blickarna dras ändå till de områden av henne som jag själv har problem med och jag jämför, jämför, jämför. Förhoppningsvis stannar det vid det, jag vill verkligen inte falla tillbaka en gång till. Jag orkar inte.

Dessutom känner jag mig just nu väldigt hjärtlös. Min farmor (hon är inte min riktiga farmor men hon var gift med min farfar under lång tid) har gått bort och jag ska gå på hennes begravning på torsdag. Det blir min första begravning, och min farmor var den enda farmor jag någonsin träffat. Ändå känner jag ingenting. Jag hade väl inte någon riktig kontakt med henne, hon var från Tyskland och kunde ganska bristfällig svenska, men vi fick alltid kort och pengar till födelsedagar och jul. Hon hälsade på ibland och var alltid glad att se oss. Någonting säger mig att jag kommer sakna henne men just nu gör jag inte det. Det gör ont att jag inte sörjer, att hennes bortgång får en liten notis mitt emellan andra paragrafer i min blogg. Men jag KÄNNER verkligen inte mer än så. Jag antar att det är någon slags försvarsmekanism, ett skydd mot hur det egentligen känns. Kanske kommer allt tillbaka på torsdag, eller så gör det inte det.

Pappa och mamma pratar om att sälja huset och flytta till Kalmar nu när vi flyttar ut (eller så är tanken, nu efter sommaren) och jag tycker att det är en jättebra idé. Visst kommer jag sakna allt vi hade här men det är ju slut nu oavsett, vi är i en annan fas nu och mina föräldrar behöver inte ett stort trevåningshus som kommer eka tomt utan två barn som springer upp och ner i trapporna. Jag är fortfarande hemligt sugen på att flytta tillbaka till USA och lillebror planerar redan för livet i Växjö så det är upp till dem vad de vill göra med resten av sina liv. Hoppas bara de hittar ett ställe som har plats för min Barbiesamling...

***

Jag vill inte erkänna vad jag ätit idag. Usch. Det är ett under att jag inte kräkts, verkligen. Det är BARA för att jag ska väga mig imorgon och min pappa lovat mig pengar om jag nått min målvikt. Allt handlar om de där pengarna nu, jag fokuserar på dem för att glömma hur ÄCKLIG jag är. Alldeles mjuk. Fyrkantig, min midja är försvunnen och mina lår går inte att skilja från varandra. Dessutom får jag inga former där jag SKA ha dem, inga bröst. Ingenting. Bara uppsvälld mage och massor av rumpa. Jag ryser bara jag tänker på det.

Jag vill vara smal igen.