353

Heldag hemma, städade ur varenda vrå och fräschade upp så mycket jag kunde, inklusive mig själv. Det känns som att jag och mitt rum för alltid kommer vara tainted med diverse ätstörningsproblem, aldrig rena utan alltid äckligt smutsiga. Varje hörn måste gnuggas i evigheter, minsta dammkorn måste bort och jag är ändå inte nöjd. Jag är fortfarande övertygad om att alla ser just hur ofräsch jag är, det försvinner inte hur man än försöker. Hur JAG än försöker.

Har börjat med en scrapbook över resan till USA och den artar sig faktiskt. Inte det mest professionella som någonsin gjort men jag försöker hålla ner mina egna krav och förväntningar - den behöver inte vara perfekt. Får se om jag hinner få klart den imorgon.

Maten är svårare och svårare att få till. Är det för att jag är hemma? För att de gamla vanorna är så enkla att falla in i? Jag jobbar hårdare och hårdare och det räcker inte på långa vägar. Stekt curryris med tofu till lunch; ett eget påhitt som blev ett ihopplock av allt jag hade i kylskåpet. Till middag experimenterade mamma fram en pastagratäng. Svårt att svälja, svårt att behålla. Varför måste precis allt vara en kamp?

Planerar en resa till USA för att hälsa på mitt ex. Han ska jobba i Orlando, Florida på Disneyworld och det vore så underbart roligt att få komma dit. Jag saknar USA och jag saknar honom så om tillfälle ges och pengarna räcker blir det nog att jag åker. Dock oroar jag mig för vårat möte; vi är ju inte ett par längre, var sätter man gränserna? Pratade med honom i telefon ikväll. Allt var trevligt och nästan som vanligt fram till att han tvärt sa hejdå. Vad hände? Sa jag något fel? Och måste jag verkligen analysera sönder precis ALLT?