324

Lillebror har kompisar över och de börjar gå mig på nerverna. Det är inte det att jag inte unnar honom att ha vänner, tvärtom tycker jag det är jätteroligt att han är omtyckt, men själviskt nog sakanar jag tystnaden som blir av att vara ensam. jag saknar att kunna ha på mig vad jag vill utan att någon ser, att kunna ta en dusch på kvällen eller ta på mig en pyamas utan att behöva fundera över vem som ser mig. Och så all denna TREVLIGHET, jag orkar inte vara så sjukt trevlig hela tiden! Hur står han ut? Känner han inte hur falska alla leenden är, hur forcerade alla tillgjorda skratt låter? Eller är det bara jag som trivs allra bäst i mitt eget sällskap?

Oj vad jag låter otrevlig. Det är inte alls meningen, jag orkar bara inte låtsas 24/7. Detta dilemma måste redas ut INNAN han och jag skaffar oss en lägenhet, för jag KLARAR inte av att ha folk omkring mig varje dag, varje minut. Jag måste ha mitt eget lilla område, min egendesignade lilla bubbla.

vägning idag nere i Kalmar och beskedet var hårt men välbehövligt - 47.15. Det är rekord, så mycket har jag inte vägt sen innan jag blev riktigt sjuk, i sjuttonårsåldern. Och tro det eller ej, men det känns riktigt bra. Jag VILL bli frisk nu och jag vet att vikten är en viktig del i det. Visst är det tufft, men jag KLARAR det här! Jag har en tilltro till mig själv som jag förut saknade. Och en del av mig är inte ens rädd för maten längre. Förut, och inte för så länge sedan heller, var varje tugga följd av en stark och ren rädsla, jag kände precis hur den åkte ner i svaljet och placerade sig på strategiskt utvalda kroppdelar för att göra mig större, smutsigare och äckligare. Varje smula utanför matlistan gjorde mig övertygad om att kräkning var enda lösningen, att jag annars skulle svälla upp till oigenkännlighet. Men idag, på 4kök, åt jag pannkakor utan att veta rätt mängd, och jag var helt på det klara med att jag skulle behålla alltihop. Visst, jag skippade grädden, men sylt och plättar gick ner utan att åtföljas av stora sjok av äckelkänslor och kräkreflexer. Det är så obeskrivligt skönt att kunna äta en tugga mer eller en bit mindre utan att allt rasar omkring mig och ångesten äter upp mig. Men det är inte bara regnbågar och glitterregn, jag är RÄDD för att jag inte är rädd nu. Betyder det att jag kommer släppa på kontrollen helt och svälla upp till den där oigenkännligheten? Är det så att jag inte längre bryr mig om att äta nyttigt och hålla formen? Jag vet inte hur det är att äta utan rädsla och det skrämmer mig. Det gör mig orolig för framtiden, kommer jag klara av att hålla fast vid den här motivationen och kommer jag sluta att gå upp i vikt när jag ska? Jag hoppas, men jag VET inte.

Pizza ikväll, och glad i hågen beställde jag fullkornsbotten från den enda pizzerian i stan som har det (jag brukar inte få handla därifrån för pappa tycker inte om deras pizzor, men han var inte hemma ikväll så tji fick han!) och måltiden gick som på räls. Jag känner mig sådär superlyckligt positiv igen, men jag kan inte hjälpa det, motivationen är verkligen på topp!

Läste en helt underbar "manga" på bussen idag - "manga" för att den faktiskt var svensk och inte typiskt japansk som de brukar vara. September hette den och den rekommenderas varmt, sådär underfundigt rolig som bara manga kan vara. Det skulle visst komma två till böcker i serien, de längtar jag redan efter.