304

Långfredag och ledig dag för alla som inte, som jag, crashat fysiskt och/eller mentalt. Det betyder också att min kära mamma var hemma i 24 härligt långa timmar fyllda av allehanda argument och oräknerliga ord uttalade i falsett. Vi kommer helt enkelt inte överens när vi är under samma tak. På stan kan det gå. Till och med i bilen. Men så fort vi kommer innanför dörren slutar friden. Idag handlade det mest om det vanliga, min oförmåga att bli frisk snabbare och hennes tendens att martyriskt förklara just HUR dåliga vi (jag och min bror) är på att a) städa, b) hålla efter, c) göra det vi blir tillsagda och d) all of the above.

Idag gick hon på offensiven direkt och frågade hur ofta jag kräks (eller ja, hon säger spyr, men det låter så himla... sjukt. Så jag använder inte gärna det ordet) och jag svarade, inte helt sanningsenligt eftersom de senaste veckorna varit tuffa, att det gör jag sådär en gång i veckan. Det svaret gjorde mamma arg, hon frågade varför jag gör det "så ofta" och förklarade just hur "dåligt" det var. Visst kunde det vara bättre, men oj vad ont det gör att få höra det när jag kämpar som ett djur för att hålla ner den siffran så lågt som den ligger just nu. Är verkligen en gång i veckan mycket? Jag har tappat all verklighetsförankring. För mig är det sällan om det inte händer efter varje måltid. En gång om dagen? Det är ju ingenting! En gång i veckan? Jösses, det är ju så man hinner glömma när det senast var!

Min lillebror har hittat en bättre taktik och håller sig undan när mamma är i farten, jag önskar jag var bättre på det, på att bara låta henne mala i bakgrunden och sätta på min egen skiva. Men jag kan inte, hon hugger mot sådana vitala delar att jag måste försvara mig.

Men TROTS all ilska och all ledsenhet och TROTS att jag hade chansen hetsåt jag inte, och kräktes inte heller. Istället drog jag iväg med hunden när jag inte stod ut längre och fick mig en väldigt behövd promenad. Det kallar jag konstruktivt! För något har förändrats igen, den där jobbiga, svarta sörjan av ätstörda tankar och idéer har smält undan lite, töat bort med snön utanför och lämnat fläckar av ren motivation. Jag VILL bli frisk igen, jag VET att jag förtjänar ett bättre öde än jag haft på ett tag och jag TÄNKER inte falla längre ner i spiralen. Nu ska här ätas efter matlistan och maten ska behållas, för det är på den vägen jag blir hälsosam, och hälsosam ska jag bli!

Kanske har den nyvunna motivationen kommit ifrån att jag gick igenom massor av viktiga papper idag, sorterade upp dem och satte in dem i pärmar för att känna mig lite organiserad och för att veta var de är när jag behöver dem. Många av dessa papper handlade om min sjukdom, det var läkarintyg hit, ordinationer dit, inskrivningar på psyk här och diagnoser där. På många av dem stod det svart på vitt "anorexia nervosa", "severe malnutrition"," BMI 13". Jag behöver faktiskt inte gå ner mer i vikt nu och åstadkomma allt det där. Jag var där, och jag var inte lyckligare för det. Helt ärligt så var jag ungefär så ätstörd som man kan bli, så varför sträva ännu längre ut på skalan? Det ÄR ologiskt och det LÅTER ologiskt, men det är galet svårt att stå emot och gå mot friskhet. Svårt, men det går. Det går faktiskt.