327

Hastigt och lustigt bestämdes det att mamma och pappa inte alls ska åka iväg på semester tillsammans till soliga Kreta. Istället ska vi alla tre packa våra väskor (lätt) och flyga över atlanten mot ett väntande Grand Rapids. Mina saker blev ju upphittade igår, och nu vill vi få hem det viktigaste. Lösningen blev alltså att vi åker över och hämtar dem, och det gör jag med glädje! Det har känts så vemodigt, allt det här med USA och hur jag lämnade landet vind för våg, nu kommer jag äntligen få ett avslut, om än på ett lite annat sätt än vad jag väntade mig den dagen jag fick reda på att jag blivit antagen till GVSU. Då trodde jag att jag skulle bli utexaminerad med en degree efter fyra-fem år, jag hade väl nu varit junior och inne på mitt tredje om allt hade fortsatt spikrakt uppåt som jag trodde. Men livet ville inte som jag ville och kom emellan, att jag blev så sjuk som jag blev måste ju ha en anledning. Jag vägrar att tro att det var en slumpmässig händelse, eftersom det har så stor inverkan på mitt framtida liv måste det finnas en mening med det.

Jag försöker att inte tänka så mycket på vad jag missar, på vad som varit och vad som kunde ha blivit. Det hjälper mig inte i min rehabilitering att älta i det gamla, i det sjuka och mörka. Kanske var det bra att jag inte fortsatte på mitt spår mot en psykologutbildning, det är kanske inte vad jag är menad att bli. Jag vet inte, kanske försöker jag bara hitta ljusningar i allt det där kompakta svarta, men det känns faktiskt som att jag kanske hittat rätt den här gången.

Jag saknar USA, ibland så det gör ont, det är så mycket jag hade som jag inte uppskattade förr men som jag har förstått att jag värdesatte mer än jag trodde. Det är så konstigt att tänka sig en framtid här i Sverige, det är ju inte så jag tänkt mig att det skulle bli. Fast i och för sig, planer förändras ju hela tiden, det är väl i sig en plan, att alltid följa det som känns rätt. Om man frågat mig i början av mitt universitetsliv skulle jag nog vara ganska så säker på att jag visste hur allt skulle utspela sig, jag trodde mig ha en pojkvän jag inte tänkte lämna och ett tryggt, solitt mål att sträva efter. Sedan rasade allt, och det är upp till mig att resa mig ur askan och göra något bra av det.

Usch, nu blev jag pastor igen. Det är inte meningen att föreläsa eller predika, jag måste bara få övertyga mig själv om att inte allt varit förgäves.

Jag har, om vi byter ämne lite och går tillbaka till den stundande USAresan, en liten lista på vad jag vill köpa när jag kommer dit. Pappa säger att jag inte får handla för att "det inte är en shoppingresa" men han talar för döva öron; jag måste ju passa på! På min lista står:

en eller två BRA svarta eyeliners, vattenfasta - de går inte att få tag på i Sverige! Jag förstår inte hur svårt det kan vara att sälja en vattenfast eyeliner!
mitt kära puder - jag hittade ett märke som jag verkligen gillade, men det finns inte här.
body lotion - bara för att jag kan. Det är så sjukt mycket billigare i Michigan!
Kläder, kläder, kläder - jag har aldrig riktigt förstått hur roligt det är att köpa kläder och kanske hade det med min sjukdom att göra. Alla mina pengar gick åt till godis så jag hade inte rum att inhandla någonting annat, men nu har jag äntligen kapital att spendera på tröjor, kjolar, leggings... *suckar lyckligt*
manga - det finns mycket mer att välja på i USA!
billiga accessoarer - tänk halsband, öronhängen, scarfsar...
snygg anteckningsbok - för jag av någon anledning älskar skrivböcker av olika slag! Jag har en låda med dem under sängen så det alltid finns en att använda om man behöver en.

Ja, och mer kan jag nog inte få med mig hem utan att pappa går upp i atomer. Men vi har ju begränsad plats så det kanske är lika bra det.