Så var man iväg. Resan startade ju egentligen igår, med bilkörning till Stockholm, stopp på Max (falafelburgare, halleluja!) och hotellövernattning. Stämningen är en så länge ganska så god, mamma och jag har inte krigat mer än absolut nödvändigt och jag har lyckats med bedriften att äta och behålla de mål vi intagit. Känns än så länge oerhört, fenomenalt bra, men det är säkert bara för att allt fortfarande är sådär glittrigt solskensaktigt som det är när man är förväntansfull.
Morgonen började vid klockan sex svensk tid med ordentlig frukost innan avfärd till arlanda. Flygturen såg jag väl inte direkt fram emot – åtta och en halv timma finns det roligare sätt att spendera än att sitta i ett trångt säte och bli uppassad av buttra flygvärdinnor. Men hör och häpna – vårat miniplan bjöd på hundraprocentig underhållning genom att visa en hel uppsjö av olika filmer, filmer som man kunde välja helt själv och starta och stoppa som man vill. Det tog mig en stund att skikta igenom utbudet som erbjöds (Avatar lockade ju såklart fast jag redan sett den) men jag bestämde mig sedan för att börja med en film som jag VET att min mamma aldrig skulle tillåta mig att hyra – Lovely bones. Den var tyvärr inte så fantastisk som jag hoppats, men den var innovativ och ganska så annorlunda, vilket i sig är en bedrift i dagens filmvärld. Jag hade hoppats att timmarna skulle gå snabbare än vad de gjorde när jag såg den, men en trea är den värd.
Sedan bytte jag direkt över till en film jag velat se sen den kom ut, Disneys nya Prinsessan och grodan. Och den var faktiskt lite sådär magisk och fantasifull som Disneyfilmer ska vara men inte alltid är. Visst var ämnet inte det mest fantasieggande eller unika, men vad gjorde det när romantiken satt som en smäck? 4/5.
Sista filmen för dagen blev Hashi, a dog’s tale bara för att jag ville ha något lättsmält och lite sådär lagom gulligt. Richard Gere levererar alltid men stjärnan i denna film var såklart den lilla hundvalpen med alla sina nycker och idéer. Den var vad den förväntades vara utan att sticka ut åt något håll. 3/5.
Ett Hannah Montanaavsnitt hann jag också med innan det var dags för landning och vi fick kliva av ut i ett solen. Så underbart det är att få stå på amerikansk mark igen! Att få dela ut ”how are you”s och ”please”s till höger och vänster! Jag har saknat det mer än jag trodde, och jag förstår nu varför jag valde att flyga runt halva jorden för att studera. Inte betyder det att jag kommer flytta tillbaka hit, men jag trivs väldigt bra.
Nu sitter jag i Newark och väntar på att nästa plan ska vara klart för bordning. Väntan är alltid långsam, men jag ska inte klaga, allt har gått väldigt smidigt hittills. Enligt biljetten tar nästa flygtur två timmar och sedan är vi framme i mitt älskade Gran Rapids och jag får ta en efterlängtad dusch och borsta av resdammet lite. Det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar