Mamma och jag krigade ordentligt förut och det har lämnat mig något ihoptrasslad i kanterna. Utröttad. Vi är i alla fall fredliga nu och jag tror att vi kommer klara av att samsas under resan till Växjö imorgon. Jag hoppas det, för jag har sett fram emot dagen. Till och med bakat en kaka åt mina släktingar som vi ska träffa där och ja, jag planerar att äta av den också.
Jag känner mig jämt så värdelös när jag blir arg, som att jag inte har rätt till det, som att det alltid är jag som gör fel och måste ändra på mitt beteende. Men mamma sa idag att hon kände precis tvärtom; som att det alltid är jag som drar det längsta strået eller jag som kan vända konversationen till min fördel. Det fick mig att tänka, är det verkligen så? Varför känns det inte som det?
Satte på TVn rent slentriant tidigare idag och hittade precis lagom till Skattkammarplaneten som jag inte sett. Den var bättre än jag förfarade, den lilla rosa morfsaken var riktigt söt (annars brukar lätt karaktärer som finns till bara för att vara just söta bli ytterst påfrestande) och historien höll, men var kanske lite för våldsam för de yngre. 3/5.
Ångest. I magen. Jag vet delvis vad den beror på och som det oftast känns - jag har bara mig själv att skylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar