På bättre humör idag, men hopplösheten ligger fortfarande som ett täcke över mig, över allt jag tar mig för. Varför försöka när det ändå aldrig kan bli perfekt? JAG blir aldrig perfekt.
DBT igen och hon lyckas alltid gräva fram det mörkaste, svåraste. Det som jag väljer att inte tänka på. Att inte gråta över. Kanske har hon rätt när hon säger att jag måste lära mig att gråta igen, men jag vet inte hur jag kommer ifrån den här kalla, frigida fasaden jag rest. Jag gråter inte, inte för att jag inte vill, men för att jag inte kan. Om det inte handlar om att jag blir attackerad av mina föräldrar. Då gråter jag alldeles för lätt.
Hur många gånger skrev jag ordet gråta i förra stycket? Herregud, synonymordbok någon?
Pratade med mitt ex idag och känner mig väldigt splittrad. Visst saknar jag honom, och visst önskar jag att han var här men på något sätt har jag förlikat mig med tanken att det aldrig kommer bli vi två igen. Jag tror att jag tvingat mig själv att gå vidare, och jag vet inte om jag borde tillåta mig att backa tillbaka eller om jag ska blicka framåt. Jag vill inte lämna honom bakom mig om han inte är redo för det men egentligen, är det inte det bästa alternativet vi har just nu? Det är bara svårt när han fortsätter att överrösa mig med komplimanger och visa alla sina sötare sidor. Borde jag tacka och ta emot eller sätta ner foten och säga ifrån?
Ser GTO och minns. Det brukade vara min favoritmanga men när sjukdomen tog över hade jag inte plats för varken serier eller anime. Nu har jag lovat mig själv att ta upp intresset igen, och inte låta det blandas ett uns med något ätstört beteende överhuvudtaget. Inget svältande, ätande eller kräkande när jag ser anime eller läser manga med andra ord! Det tänker jag göra mitt allra bästa för att hålla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar