286

Friskhetsvägen är väldigt snårig idag. Jag snubblar fram och tar ideligen steg tillbaka, tvingad till ätstörda beteenden av tvångsmässiga handlingar och djupa funderingar. Jag VILL inte bli frisk just nu, jag vill hålla fast vid anorexin så hårt jag bara kan, jag vill äta och kräkas och svälta och göra precis tvärtemot vad alla säger åt mig att göra. Avdelning fyra? Välkommen tillbaka.

Det är svårt att förstå denna villervalla av känslor som förmörkar mitt synfält och gör mig orubbligt ätstörd. Visst vet jag att jag inte får ut något positivt ur beteenden som hör ihop med anorexin, men det är ändå dem som jag håller fast vid hårdast. Det är de vanorna som är svårast att bryta.

Så för att avbryta det ändlösa ältandet satte jag mig här. Låter fingrarna spela över tangentbordet lite för att distrahera orosmolnen så jag inte väljer att göra middagen ogjord. Då har jag gjort något bra under den här dagen i alla fall.

Spenderade merparten av morgonen i sängen eftersom inget ont kan hända där. Annars har jag en tendens att bete mig aningen självdestruktivt när ingen är i närheten, och jag orkar inte med mig själv just nu. Jag står mig upp i halsen. Sängen känns trygg och säker, jag kan drömma mig bort och slippa tankarna ett tag, allt blir bara ett suddigt avlägset minne medan tiden går och gör andra handlingar omöjliga.

Mamma kom hem på lunchen och jag lagade en asiatisk quorn- och quinoasallad till oss. Det känns bra mycket bättre att laga mat till någon annan än att bara laga den till mig själv. Är jag verkligen värd att äta en hel måltid som jag lagat till bara mig? Jag vet ju att jag är det egentligen, men det känns inte så när jag sätter mig framför tallriken. Dessutom känns det väldigt ofint att ge sig själv komplimanger, och det är ju dem jag vill höra när jag lagat mat, jag vill bada i dem, sola mig i glansen av dem, få höra hur någonting jag skapat gjort någon annan på i alla fall lite bättre humör.

DBTn var riktigt bra idag. Vi pratade om myter om relationer, som att man faktiskt inte är svag när man ber om hjälp och att det är inte är själviskt att be om någonting. Och allt det här VET jag ju egentligen redan, att man inte behöver tänka så fruktansvärt mycket som jag gör kring ifall man har rätten att kräva någonting av någon annan. Fråga kan man alltid göra, det är den andra personens ansvar att svara med det som passar dem bäst. INTE MITT. Precis som att det inte alltid är mitt ansvar att hålla igång konversationer och effektivt överbygga tystnader. Men om igen - och det här återkommer ofta - det KÄNNS så. Det känns som att jag ALLTID måste se till att folk trivs omkring mig, att folk tycker om mig och mina åsikter, att de håller med och har det trevligt. Att de lämnar mig med ett leende på läpparna och att de aldrig känner sig tvingade till någonting. Jag vill inte att de ska vara arga på mig eller känna att jag krävt något av dem. Egentligen vill jag bara ta upp så lite plats som absolut möjligt.

Förhörde lillebror på religionsläxan ikväll och skämdes rejält över att jag inte kom ihåg det vi läste om. Jag har ju ändå studerat samma sak och inte alltför länge sedan (läs - 2007). Borde inte jag kunna allt om sekulariseringen och Calvins teorier? Men nehej, fakta har visst ett bäst föredatum; efter ett par månader bleknar de bort och efter ett par år är de totalt bortglömda. Jag vill börja studera igen och faktiskt FÅ in något i huvudet som omväxling. Kanske är jag ett hopplöst fall, men jag hoppas att jag har mer plats att fylla upp.

Det är idag första dagen att ansöka om plats på universiteten runt om i landet - på tal om att studera. Jag har länge varit säker på vart jag ska söka men nu är jag plötsligt osäker. För inom mig pockar socionomen i mig på uppmärksamhet, kanske är det vad jag borde inrikta mig på? Jag tycker ju att det är sjukt intressant, men borde jag ägna mig åt det som yrke? Jag vet inte. Kanske borde jag inte göra någonting. Kanske borde jag bara gå och gräva ner mig och stanna i min ätstörning tills den dag min kropp inte orkar mer. Så hopplöst känns allting just nu.