278

Mina matvanor har förändrats ganska drastiskt sen jag började kräkas. Och då menar jag inte när eller hur jag äter, även om förändringar kan hittas där också. Nej, jag menar VAD jag äter, vad jag väljer att tillåta mig själv att förtära. Riktlinjerna är i och för sig enkla; går det att få upp är det okej att få ner. Men reglerna är lite mer komplexa än så. Förr, när jag inte var så van vid att spy, var det knivigare. Jag hade problem med bröd, det fastnade i halsen och gjorde mig tårögd. Choklad smakade illa och man var aldrig säker på om man fick upp allt. Jordnötssmör likaså. Under den här tiden var jag heller inte vegetarian, och köttfärs i olika former var inte något jag gärna hetsåt.

Idag är det enklare. Det är inte mycket jag inte kan få mig själv att kräkas upp, och det är inte heller lika svårt som det en gång var. Jag använder inga hjälpmedel, inte ens mina fingrar. Min kropp har lärt sig att så fort jag böjer mig framåt är det dags för maten att lämna mig. Det fungerar riktigt smidigt, om jag nu tillåter mig själv att följa med ätstörningen. Lite jobbigare blir det då jag faktiskt kämpar med att behålla maten. Det känns naturligare att kräkas än att inte göra det. Är det inte konstigt vad man kan vänja sig vid?

Tillbaka till VAD jag äter. Eller rättare sagt vad jag INTE äter, om man ska vara noga. Stark mat är djävulen i förklädnad. Det river i halsen på väg upp och gör ont långt efteråt. Jag äter ingenting med mer än en liten röd chilifrukt i, eller motsvarande. Jag tycker inte ens om stark mat längre, så rädd är jag för att äta det.

Om jag inte är hemma väljer jag heller inte att äta godis som är av marshmallowstypen, som bilar, eller sockerbitar. Man vet inte med toaletterna, hur enkelt eller svårt det är att spola ned sådant. Det är aldrig kul att upptäcka att det flyter bitar i toalettstolen efter spolning, då måste de plockas upp på annat sätt för att inte avslöja mig när nästa person använder toaletten. Inte är det särskilt trevligt att stoppa ner händerna i offentliga toaletter, eller i kompisars eller föräldrars. Nej, inte ens i min egen är jag så sugen på det, men som tur är försvinner det mesta ner i mitt avlopp, till och med bilar.

Bröd är inget problem längre. Tvärtom är det riktigt enkelt. Det tog inte lång tid att lära sig, antagligen för att det är något man äter ganska så ofta. Choklad gör mig heller ingenting, jag ser helt enkelt till att inte smaka på det jag kräks upp. Lite svårare är det att veta om man fått ur sig allting, men det problemet har jag med det mesta, det har inte med chokladen i sig själv att göra.

Apelsinjuice är inte någon höjdare, men jag dricker helst inte mina kalorier oavsett, så det brukar inte vara något problem. Nu har jag ju i och för sig börjat dricka juice på morgonen på grund av ABC, men den försöker jag alltid behålla...

Som om inte dessa avslöjanden var nog så kan jag ju tillägga att det finns mat som jag äter fast jag inte gillar den bara för att den är enkel att kasta upp. Det är väl inte så där jättemånga maträtter som faller inom denna kategori men de finns. Ett lysande exempel är glass. Jag tycker faktiskt inte direkt om det, det är för kallt för en frusen person som mig, men det är toppen att kräkas upp. "Alla bulimiker gillar glass" sa alltid min dietist när jag var inlagd i USA. Och jag tror det stämmer. För det är inte bara så att den smakar likadant när den kommer upp som när den slank ner, den drar också med sig allt annat upp, så man inte behöver kämpa lika mycket som man kanske skulle fått göra annars. Och så dricker jag mycket lightläsk, vätskan gör allting enklare att få ur sig.

Men för att åter gå tillbaka till det ursprungliga ämnet - nej, det är inte mycket jag inte äter. Ris har jag börjat vänja mig vid men det tog mig lång tid. För det är inte lätt att veta hur många riskorn man har kvar i magen, om man fått ur sig hälften eller allt. Majs likadant, också svårt att veta. Jag har aldrig varit en sådan anorektiker som kan äta grönsaker och liknande utan att oroa sig. Många av de ätstörda jag mött när jag varit inlagd eller gått i dagverksamheten har inte haft problem med att svälja gurka eller paprika, eftersom de praktiskt taget inte innehåller några kalorier. För mig kvittar kaloriinnehållet. Jag vill bara inte ha något inuti mig. Alls. Inte ett endaste litet russin. Ju tommare destå renare och ju renare destå bättre. Det var min filosofi, och jag kämpar mot den varje dag, till varje pris.