277

Länge höll jag ångesten borta (eller höll den om ryggen) genom att skriva dikter. Jag har inte gjort det på något år eller så men de som finns säger ganska mycket om mig. De är postade i sin egna blogg - together we are alone. Alla inlägg är skrivna ihop med en bild jag tagit tidigare samma dag. Ett utdrag ur bloggen kan få vara med i den här. Det är ju ändå jag som bestämmer innehållet (skönt att vara allsmäktig när det gäller någonting!).

I will be completely honest with you
and tell you some of the truth
about what I am and have been going through
most of the years of my
youth

My days are always very long
and pass in dazing slow motion
there is this feeling that I don't belong
and an urge to kill that
emotion

And at night, when hidden of course
during the time when no
one sees
I break my skin with insistent force
attempting to put my mind
at ease

When I finally bleed from severed wrists
and the tension
slowly subsides
when life as I know it again persists
the fatal thought
reluctantly complies

I carefully put down the blade
that scared most
of my fears away
not worried by the wounds it made
but by the thought of
living another day

And yes, sometimes I do wish for
a solution that isn't temporary
I wonder if I ever will demand more
than a break from the ordinary

but right now the weeks go by
and they slowly add up to years
all I do is hold on to that good bye
until I can drown myself in my
tears

Jag kommer ihåg när jag tog just denna bild. Jag skar regelbundet under en tid av mitt liv men jag lyckades sällan få det att blöda så mycket som jag ville. Den här dagen lyckades jag, så jag förevigde det på detta, aningen groteska sätt.

Och orden stämmer fortfarande.