295

Har funderat på om jag inte borde lägga in mig själv snart. Inte för att jag längtar tillbaka till avdelning fyra, eller i alla fall tror jag inte att jag vill tillbaka dit, men jag BORDE vara där. Maten fungerar inte alls. JAG fungerar inte alls.

Dagarna har blivit mer och mer svårlevda allteftersom veckorna flyter på. Jag sover mycket, äter, kräks och sover igen. Det är som en cirkel som jag inte har ork att bryta mig ur. Och de få åtaganden jag har; DBT, psykolog etc går på slentrian. Jag har lovat mig själv att vara ärlig runt mina terapeuter och det löftet har jag hållit, men att vara ärlig och att avslöja allt är inte samma sak.

Jag är inte självmordsbenägen, men jag orkar snart inte leva mer. Jag klarar inte av det, det är för stort för någon som mig, någon som inte kan ta ansvar över någontinig alls eller hålla modet uppe. Hela tiden blir jag överröst av känslor jag inte kan hantera och jag VET att de kommer sjunka undan och gå över men det KÄNNS inte så. Hela jag KÄNNER så fruktansvärt mycket hela tiden och jag får ingen rätsida på det. Jag kan inte reda ut härvan av mig själv som hela tiden växer, både symboliskt och boktstavligt.

Förra gången jag var hos min psykolog sa jag att det var sista gången jag skulle hoppas på en lägre siffra på vågen. Det sa jag även gången innan, och gången innan det. Och här är jag igen, med samma heta önskan: lägre vikt, lättare fotsteg, mindre kropp att förakta. Jag saknar min gamla kropp, hur stark jag kände mig när jag tvingade mig själv till dagar av svält eller perioder helt uppbyggda av kräkningar. Hur kan jag tillåta mig själv att äta och behålla när jag ser ut som jag gör? Det rimmar illa, ekvationen går inte ihop i mitt huvud, hur många gånger den än bevisas vara sann.

Min DBTterapeut säger att styrka faktiskt är att nå en normal, hälsosam vikt. Jag vill hålla med men gör det inte. Inte till 110%. Istället glorifierar jag det jag inte borde och strävar efter det jag inte ska. Och allt blir bara fel.

Jag är så trött på att alltid ljuga, att alltid låtsas vara på rätt väg och må bättre. Jag är trött på att höra folk säga hur frisk jag ser ut och hur hälsosam jag verkar vara. Att skrika hjälper inte om inte ljudet når fram. Och det är jag som hindrar det genom att svälja ner det, svälja ner det, svälja ner.

Hoppet är helt borta ikväll. Jag blir aldrig som man ska vara. Sjukdomen har tagit över mitt liv fullständigt och jag orkar inte försöka hindra den längre. Så många människor säger att de tror på mig men vad hjälper det när jag inte tror på mig själv?

Jag kommer ihåg en av mina medanorektiker när jag var inlagd på avdelning 4. När jag sa att jag skulle bli utskriven skakade hon på huvudet och sa att jag snart skulle vara tillbaka där. Fram tills nu har jag inte velat lyssna, inte velat uppfylla hennes profetia. Men kanske är det dömt att misslyckas. Att gå ner i vikt är det enda jag kan och det enda jag vill. Och just nu orkar jag inte kämpa emot alla impulser.

Jag skulle aldrig kunna ha en twitter. Jag är alldeles för långrandig.