Alexander Skarsgård är mer eller mindre avgudad i USA efter hans rollprestation i (underbaraste, finaste) True Blood. Hans fans kallas nu "Skarsgårdians". Kul med lite ljus på Sverige ibland, det är inte vanligt.
Idag lagade jag en trerättersmeny till familjen, bara för att jag tycker så mycket om det, och det blev uppskattat tror jag - de vågar väl inte säga någonting annat. Till förrätt tråklade jag ihop hemmagjord ravioli med chevreost, oliver och valnötter, första gången jag gjorde pasta från scratch, skulle gjort den ännu tunnare men det var svårt utan pastamaskin. Varmrätten bestod av en rotfruktsterrin på rotselleri, potatis, palsternacka och morot, chokladmarinerad fläskfilé eller quorn i tomatsås och champinjonsås (fusklagad med creme fraiche franska örter *shh*). Till efterrätt bjöd jag på vit chokladkladdkaka med gelehallon (som smälte in i kakan! Det hade jag inte räknat med). Mamma och pappa är tacksamma middagsgäster, och det gör mig glad. De kommer med beröm, jag slickar i mig det som om jag inte fått något på åratal. Jag BEHÖVER uppskattande ord, och när jag väl får dem kan jag knappt få nog. Jag planerar redan nästa trerätters.
Mycket, MYCKET tankar. Högvis av tjockkänslor. Av värdelöshet och äckel. Jag vill ha ut dem ur mitt huvud, allt blir så mycket svårare när det ekar självförakt i bakgrunden vad jag än tar mig för. Varför är det så svårt att göra vad som är rätt? Jag känner mig som en envis sjuåring, som bara gör tvärtemot för att vara just tvärtemot. Men jag gör inget av det här för att vara omöjlig och jag önskar att jag kunde vara starkare. Bättre.
Jag har slutat att vara begriplig för länge sedan. Jag förstår inte ens mig själv. Allt jag vet är att jag vill vara SJUK. Och det tar all kraft jag har att jobba mot friskhet. Hur skruvat är inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar