En liten fågel hade letat sig in i min garderob idag och skrämde upp både sig själv och mig ordentligt vill jag lova! Den stackarn flög mot rutor och speglar igen och igen, jag var helt säker på att den skulle bryta nacken av sig. Jag vet inte hur länge den suttit bland mina gamla kartonger, men det var en blåmes så den borde ju inte vara i närheten av våra breddgrader så här års... Vi lyckades till slut få den att flyga ut genom fönstret men ärligt talat tror jag att chansen är liten att den överlever.
Såg Dante's Peak igår. Medioker film med svala framträdanden av annars duktiga skådespelare (vem gillar inte Pierce Brosnan?) 2/5. Idag blev det Spiderman tre som var skaplig. Den gjorde mig inte lyrisk men var helt klart sevärd. 3/5.
Har, som jag ofta gör, spenderat ansenlig tid på att se på Oz. jag kommer på mig själv med att sakna att vara inlagd ibland. Sakna den inrutade tillvaron, avsaknaden av makt. Dagarna gick, såg likadana ut, allt man fokuserade på var vad som skulle tvingas ner i halsen på mig den dagen, var jag skulle kunna spy nästa. Allt var så enkelt. Fängelset i Oz påminner mig om tiden på Forrest View och avdelning 4. Inte för att de som jobbade där var i närheten av så strikta eller mina medpatienter lika våldsamma som brottslingarna i Emerald city, men för att de lever efter samma rutiner som jag gjorde. Vakna, äta, vara social eller osocial (på psyk kommer man undan med allt), äta, sova. De som bestämmer bestämmer, och man får vackert foga sig. Men gör man det får man sin beskärda del av beröm. Och saknar man uppmärksamhet är det bara att bli lite obstinat och vips bryr sig alla igen.
Jag saknar enkelheten, det är jobbigt att allt är så väldigt komplext i det riktiga livet, alla bollar man har i luften samtidigt. Och jag har ingen att vara arg på längre, ingen mer än mig själv. När man är inlagd är allt "doktorns" eller "vårdarens" fel. Allt beror på någon annan.
Ibland ångrar jag att jag var så medgörlig som jag var när jag var inlagd. Kunde jag inte vägrat lite mer, bråkat, och skrikigt och stått upp för mina åsikter? Men jag visste väl, innerst inne, att jag var där för min egen skull, för att min egen tillvaro var för destruktiv för att jag skulle kunna tillåtas leva i den. Jag var för rädd för konsekvenserna för att verkligen sätta mig upp mot systemet. Rädd för att aldrig bli av med sonden, att få näringen genom en slang ända upp till min målvikt.
Fast i det tysta bröt jag mot reglerna. De har fortarande inte en aning om precis hur mycket jag gjorde bakom deras ryggar. Jag tvingades att bli riktigt bra på att ljuga, och jag önskar ofta att jag hade tagit till mig av deras hjälp bättre än vad jag gjorde. Som sagt, de var där för att hjälpa mig, och jag var aningen för envis för mitt eget bästa. Kräktes i papperskorgar, i plastmuggar, gömde mat i krukor och slängde näringsdrycker halvfulla. Så även om jag önskar att jag varit bättre på att vara olydig, måste jag komma ihåg att det var EXAKT vad jag var. Olydig.
Det är tur att jag utvecklats en hel del sedan dess...
söndag 7 februari 2010
lördag 6 februari 2010
246
Känner mig enormt, gigantisk, fasansfullt, chockerande FET idag. Fet och oattraktiv till tusen. Och jag saknar verkligen bröst, jag har inte en tillstymmelse, FAST det bara är ett och ett halvt kilo kvar till min målvikt! Tänk om jag ALDRIG får några! För mage har jag nu, rumpa börjar jag få, men brösten då?
Mamma och jag har tassat runt vår egen ilska hela dagen, vi retar oss på varandras egenheter någonting makalöst. Jag får gå som en katt på hett plåttak här hemma för att inte göra något fel som utlöser det där bråket jag verkligen inte vill ska få ta plats. Försöker att tänka efter före, att inte blåsa bubblor med tuggummit (det hatar hon), att inte dricka för mycket cola light (hon säger att det inte är bra för mig), att inte se på TV mitt på dagen (då börjar hon städa VÄLDIGT ljudligt i demonstrationssyfte). Små förändringar som inte låter svåra, men som tillsammans gör att jag slår knut på mig själv för att vara till lags. Och ändå blir hon sur. Det är väl så när man är över tjugo och fortfarande bor hemma, man börjar störa sig på varandra. Det är inte mer än rätt, vi är ju båda vuxna men på olika sätt (det rimmade!).
Storhandlade idag. ÄLSKAR att storhandla, speciellt om jag lyckas hålla hela vagnen nyttig och grön. Inga kakor smyger sig ner i min vagn, nej, nej, jag har kontroll! Sedan har jag och lillebror sett på Oz och städat eftersom att hans kompisar kom över ikväll. De frågade om jag ville med ut och mamma blev arg på mig när jag sa nej. Men jag VILLE ju inte! Det är väl det som är mitt problem; jag vill aldrig. Jag KAN inte tycka att det är roligt att gå ut, att sitta i ett hörn och inte delta i konversationen kan jag göra hemma, jag behöver inte påminnas om hur jobbigt osocial jag är.
Åt en semla till förmiddagsfikat och oroar mig nu över det lite mer än jag borde. Det är närmare 500 kalorier i en sådan skapelse, full av mandelmassa och tjock vispgrädde. Borde jag bara ha ätit halva? Är det en rimligare portion? Jag har sett till att kompensera upp målet med lätt lunch och så planerar jag att äta ett LITET kvällsmål, så jag inte hamnar över den magiska 1900-2200 gränsen.
Men jag SKA ju upp i vikt! Jag behöver INTE oroa mig! Att jag aldrig kan få in det i huvudet...
Mamma och jag har tassat runt vår egen ilska hela dagen, vi retar oss på varandras egenheter någonting makalöst. Jag får gå som en katt på hett plåttak här hemma för att inte göra något fel som utlöser det där bråket jag verkligen inte vill ska få ta plats. Försöker att tänka efter före, att inte blåsa bubblor med tuggummit (det hatar hon), att inte dricka för mycket cola light (hon säger att det inte är bra för mig), att inte se på TV mitt på dagen (då börjar hon städa VÄLDIGT ljudligt i demonstrationssyfte). Små förändringar som inte låter svåra, men som tillsammans gör att jag slår knut på mig själv för att vara till lags. Och ändå blir hon sur. Det är väl så när man är över tjugo och fortfarande bor hemma, man börjar störa sig på varandra. Det är inte mer än rätt, vi är ju båda vuxna men på olika sätt (det rimmade!).
Storhandlade idag. ÄLSKAR att storhandla, speciellt om jag lyckas hålla hela vagnen nyttig och grön. Inga kakor smyger sig ner i min vagn, nej, nej, jag har kontroll! Sedan har jag och lillebror sett på Oz och städat eftersom att hans kompisar kom över ikväll. De frågade om jag ville med ut och mamma blev arg på mig när jag sa nej. Men jag VILLE ju inte! Det är väl det som är mitt problem; jag vill aldrig. Jag KAN inte tycka att det är roligt att gå ut, att sitta i ett hörn och inte delta i konversationen kan jag göra hemma, jag behöver inte påminnas om hur jobbigt osocial jag är.
Åt en semla till förmiddagsfikat och oroar mig nu över det lite mer än jag borde. Det är närmare 500 kalorier i en sådan skapelse, full av mandelmassa och tjock vispgrädde. Borde jag bara ha ätit halva? Är det en rimligare portion? Jag har sett till att kompensera upp målet med lätt lunch och så planerar jag att äta ett LITET kvällsmål, så jag inte hamnar över den magiska 1900-2200 gränsen.
Men jag SKA ju upp i vikt! Jag behöver INTE oroa mig! Att jag aldrig kan få in det i huvudet...
fredag 5 februari 2010
245
Känner mig bara ledsen idag. Ledsen över att jag ser ut som jag gör, att jag är den jag är. Det slår till mig lika hårt varje gång - jag kommer aldrig, fullt ut, acceptera mig själv. Att tycka om den man är är för mig ett främmande koncept, och ikväll märks det extra tydligt. Jag vill bara straffa mig själv för att jag är så fruktanvärt äcklig, vill riva och bita och skada och blöda. Inte för att det skulle göra mig bättre eller vackrare, utan för att den inre paniken skulle släppa för några dyrbara sekunder. Men istället för att ta fram rakbladet sitter jag och försöker hålla ihop mina atomer. Ler varmt mot mamma och berättar hur "motiverad" jag är för pappa. Äter duktigt mina måltider. Och försöker att tänka på DBTns alla råd - känslor kommer och går. De går över. Stå ut.
Förmiddagen var ändå ganska lugn. Tog bussen ner till Kalmar för att bli vägd, och vågen visade tydligt hur "duktig" jag har varit. ett halvt kilo plus, precis efter konstens alla regler. Sedan blev det lite kroppskännedom, ett evinerligt sträckande och spännande följt av otaliga frågor om ifall jag kände mig "mjuk" eller "hård" (ALLTID MJUK! ÄCKLIGT SLADDRIG!), "tydlig" eller "otydlig". Kan inte säga att jag känner mig mer tillfreds med mig själv efter sessionen, men jag får väl ha lite tålamod.
Besökte 4-kök till lunch och beställde in en vegetarisk pasta som jag ångrade redan när jag bad om den. Ett stort berg av VIT pasta! Vad tänkte jag med? Men det var bara att hugga in när nummer 35 ropades upp, och inte besökte jag toaletten efteråt heller.
Gick på stan ett tag och spenderade lite av mina undansparade slantar på sådant som jag länge velat ha men varit för snål för att köpa. Lite öronhängen och lite smink. En klänning som jag ska ha när vi har första konserten med kören. Jag handlar väldigt sällan någonting alls, så det var skönt att få släppa lite på hämningarna och göra något bara för att JAG ville det.
Bussen hem, sedan lagades det currypaj med broccoli och tittades det på Morden i Midsomer. Mamma kröp under skinnet på mig och gjorde inte direkt kvällen lättare att uthärda.
Men jag stretar på. Vad ska jag annars ta mig till?
Förmiddagen var ändå ganska lugn. Tog bussen ner till Kalmar för att bli vägd, och vågen visade tydligt hur "duktig" jag har varit. ett halvt kilo plus, precis efter konstens alla regler. Sedan blev det lite kroppskännedom, ett evinerligt sträckande och spännande följt av otaliga frågor om ifall jag kände mig "mjuk" eller "hård" (ALLTID MJUK! ÄCKLIGT SLADDRIG!), "tydlig" eller "otydlig". Kan inte säga att jag känner mig mer tillfreds med mig själv efter sessionen, men jag får väl ha lite tålamod.
Besökte 4-kök till lunch och beställde in en vegetarisk pasta som jag ångrade redan när jag bad om den. Ett stort berg av VIT pasta! Vad tänkte jag med? Men det var bara att hugga in när nummer 35 ropades upp, och inte besökte jag toaletten efteråt heller.
Gick på stan ett tag och spenderade lite av mina undansparade slantar på sådant som jag länge velat ha men varit för snål för att köpa. Lite öronhängen och lite smink. En klänning som jag ska ha när vi har första konserten med kören. Jag handlar väldigt sällan någonting alls, så det var skönt att få släppa lite på hämningarna och göra något bara för att JAG ville det.
Bussen hem, sedan lagades det currypaj med broccoli och tittades det på Morden i Midsomer. Mamma kröp under skinnet på mig och gjorde inte direkt kvällen lättare att uthärda.
Men jag stretar på. Vad ska jag annars ta mig till?
torsdag 4 februari 2010
244
Sitter nu och KÄMPAR mot impulserna, vill så gärna, så gärna, så gärna, men ska inte, ska inte, ska inte... Hur kan man hålla fast vid förnuftet när känslan är så mycket starkare?
Ena sekunden har jag bestämt mig för att vara duktig, jag är 100% säker på att det är det rätta alternativet. Nästa sekund har jag ändrat mig, då vill jag vara olydig och vara det ordentligt. Jag vet hur det kommer få mig att må efteråt och ÄNDÅ övertalar jag mig själv att det inte är så farligt och att det "bara är för den här gången" Yeah right. We've heard it before.
Åt lunch med pappa och mamma på folkhögskolan, det blev auberginebakelse, och jag höll på att gå sönder inombords när jag inte visste hur många jag skulle ta och inte hade någon att fråga. I sådana här situationer borde jag lita till mig själv, men eftersom jag inte kan göra det och inte heller litar på någon annan blir det hela lite klurigt. Det blev två i alla fall, men jag drog ner på potatisen för att jämna ut det. Det var faktiskt ris i "bakelserna" så jag hade ju redan fått kolhydrater därifrån.
Gick till kören för tredje gången och kände mig mycket mer hemma där än vad jag gjorde förra gången. Visst gick mycket av dagen åt till att med ångesten i halsen oroa mig över hur många av de andra körmedlemarna som hatar mig, men jag tog mig dit och jag tog mig därifrån. Leende.
Lagade enkla kikärtsbiffar till middag för att inspirationen inte riktigt var närvarande, men tillsammans med rotfrukter blev det en ganska bra måltid ("glömde" potatisen). Sedan blev det Oz i ett par timmar bara för att jag kunde. Och ville.
Jag har räknat ut varför jag gillar Oz så mycket. Varför jag gillar att titta på film in general. Det är ingen hemlighet och jag skäms över att det tog sådan tid för mig att förstå det. Det är helt enkelt så att jag måste koncentrera mig för att hänga med i handlingen så pass mycket att jag inte också hinner tänka på allt det där andra som vanligtvis virvlar omkring och sätter griller i huvudet på mig. Viljan att förstå storyn tränger undan mitt självförakt för en liten stund Jag antar att man faktiskt inte KAN göra två saker samtidigt, man kan inte både hata sig själv OCH titta på film. Om mna låter tankarna ta över blir det som visas framför en obegripligt. Precis som verkligheten brukar vara för mig, ett enda virrvarr som inte ser ut att ha varken början eller slut. Med Oz är det inte så. Jag kan i ett par ljuvliga, sammanhängande minuter trolla bort allt det onda och allt det skrämmande, alla bilringar runt magen och alla ben som sticker ut. De minutrarna lever jag för.
Ena sekunden har jag bestämt mig för att vara duktig, jag är 100% säker på att det är det rätta alternativet. Nästa sekund har jag ändrat mig, då vill jag vara olydig och vara det ordentligt. Jag vet hur det kommer få mig att må efteråt och ÄNDÅ övertalar jag mig själv att det inte är så farligt och att det "bara är för den här gången" Yeah right. We've heard it before.
Ingen psykolog idag, jag har tvingat min kroppskännedomsterapeut att väga mig imorgon istället, så jag tog sovmorgon och hjälpte pappa med lite ditt och lite datt som han skulle få gjort. Var vuxen och ansvarstagande och skickade iväg ett par viktiga mejl till min läkare och till CSN. Önskar att jag vore mer organiserad och att jag var bättre på att ta tag i saker. Jag jobbar på den biten. Eller, ja... Jag har skaffat en Viktiga-Papper-Pärm. Alltid något.
Åt lunch med pappa och mamma på folkhögskolan, det blev auberginebakelse, och jag höll på att gå sönder inombords när jag inte visste hur många jag skulle ta och inte hade någon att fråga. I sådana här situationer borde jag lita till mig själv, men eftersom jag inte kan göra det och inte heller litar på någon annan blir det hela lite klurigt. Det blev två i alla fall, men jag drog ner på potatisen för att jämna ut det. Det var faktiskt ris i "bakelserna" så jag hade ju redan fått kolhydrater därifrån.
Gick till kören för tredje gången och kände mig mycket mer hemma där än vad jag gjorde förra gången. Visst gick mycket av dagen åt till att med ångesten i halsen oroa mig över hur många av de andra körmedlemarna som hatar mig, men jag tog mig dit och jag tog mig därifrån. Leende.
Lagade enkla kikärtsbiffar till middag för att inspirationen inte riktigt var närvarande, men tillsammans med rotfrukter blev det en ganska bra måltid ("glömde" potatisen). Sedan blev det Oz i ett par timmar bara för att jag kunde. Och ville.
Jag har räknat ut varför jag gillar Oz så mycket. Varför jag gillar att titta på film in general. Det är ingen hemlighet och jag skäms över att det tog sådan tid för mig att förstå det. Det är helt enkelt så att jag måste koncentrera mig för att hänga med i handlingen så pass mycket att jag inte också hinner tänka på allt det där andra som vanligtvis virvlar omkring och sätter griller i huvudet på mig. Viljan att förstå storyn tränger undan mitt självförakt för en liten stund Jag antar att man faktiskt inte KAN göra två saker samtidigt, man kan inte både hata sig själv OCH titta på film. Om mna låter tankarna ta över blir det som visas framför en obegripligt. Precis som verkligheten brukar vara för mig, ett enda virrvarr som inte ser ut att ha varken början eller slut. Med Oz är det inte så. Jag kan i ett par ljuvliga, sammanhängande minuter trolla bort allt det onda och allt det skrämmande, alla bilringar runt magen och alla ben som sticker ut. De minutrarna lever jag för.
onsdag 3 februari 2010
243
Min faster ringde idag och bad att få prata med min pappa. Inget konstigt med det kanske, om det inte varit för hur ledsen hon lät. Nu vet jag varför. Min (ingifta) farmor har gått bort. Hennes död var väntad men det chockade oss ändå lite, att hon inte finns i närheten längre. Jag har annars inte upplevt så många dödsfall i familjen, jag har min mormor kvar i livet, min farfar dog när jag var liten så honom kommer jag inte ihåg och min riktiga morfar dog innan jag föddes. Det är inte många av mina släktingar och vänner som lämnat den här världen, de flesta kämpar på och har hälsan. Den som varit närmast att dö av oss har varit jag, och nu kämpar jag envist för att inte hamna där igen.
Jag pratade sällan med min farmor som det var, hon bodde i Tyskland och var för sjuk för att resa, men nu när jag inte kan tala med henne längre kommer jag på mig själv med att nyfiket vilja höra efter hur hon har det och hur hon haft det.
De säger att hon vill bli begravd här i Sverige. Kanske blir det att gå på begravning för första gången i mitt 22åriga liv.
Jag saknar henne redan...
Jag pratade sällan med min farmor som det var, hon bodde i Tyskland och var för sjuk för att resa, men nu när jag inte kan tala med henne längre kommer jag på mig själv med att nyfiket vilja höra efter hur hon har det och hur hon haft det.
De säger att hon vill bli begravd här i Sverige. Kanske blir det att gå på begravning för första gången i mitt 22åriga liv.
Jag saknar henne redan...
tisdag 2 februari 2010
242
Idag BLEV bättre. Känner mig någorlunda motiverad igen och har tagit tag i mig själv. Min DBTterapeut sa att hon tyckte jag såg "frisk och fräsch" ut och hon tyckte sig höra en "målinriktad ton" i min röst. Det gör mig så löjligt lycklig, att höra något sådant, att få det konstaterat för mig att jag verkligen gör rätt som jobbar mot ätstörningen. Mot självhatet och depressionen. För visst har jag varit sjuk, men det betyder inte att jag måste fortsätta att vara det för evigt. Det är konstigt hur jag vissa dagar kan känna mig så otroligt misslyckad och andra skakar av mig sjukdomen som om jag aldrig mer behöver se den.
Har däremot gjort något förbjudet idag. Något jag gör mer eller mindre VARJE dag, och något som jag funnit väldigt svårt att sluta upp med. Jag har granskat mig själv i spegeln. Min kroppskännedomsterapeut (oj vad det blev många terapeuter i det här inlägget) tycker inte om att jag gör det, hon säger att "ju mer man fokuserar på sin kropps utseende destå större känner man sig" och jag tror henne, men det är svårt att låta bli när man ska ta och hoppa in i duschen eller dra på sig pyamasen. Min kropp är ungefär det fulaste som finns. Jag är inte ens skojfriskt oseriös när jag säger det, det är gravallvarligt fakta och jag skäms för att det är så. Inte nog med att jag nu är så pass nära min målvikt att varenda litet ben ligger inbäddat i fett, de få ställen man faktiskt SKA ha lite extra vikt på (tänk bröst) är sorgligt platta. Rumpa tror jag att jag kommer få, men inte heller den tanken gör mig glad, det kommer bara få mig att se ännu mer oproportionerlig än jag redan är. Magen är i vägen, den är inte platt och vacker utan ser mest ledsen ut där den hänger. Låren är dallriga och rör vid varandra om jag spänner dem, en känsla jag kommer ha väldigt svårt att vänja mig vid. Alltihop är bara en enda stor besvikelse, och just nu känns det som att jag ALDRIG kommer kunna bli tillfreds med mitt eget utseende. Jag har inte en drömkropp, och kommer nog aldrig att få det heller, oavsett hur mycket jag orkar träna (kommer nog inte bli särskilt mycket är jag rädd, är alldeles för lat) eller hur balanserat jag än äter.
Inte nog med att jag busigt grälade med min egen spegelbild, jag läste också en förbjuden tidning, så kallade i form. Jag får inte läsa någonting som nämner ord som "kilo", "fett", "banta" eller liknande då jag uppenbarligen inte "kan hantera" det. Men jag var på biblioteket själv idag, och då var tidningen svår att stå emot. I den radade de upp en idealisk "matdag", hur man skulle äta under en dag om man var en normalviktig kvinna, och min frukost är alldeles för stor! JAg hade redan förstått det eftersom jag räknat mina kalorier ganska så nitiskt på senare tid, men innan idag så har jag istället hoppat över ett mellanmål för att hålla mig under 2200 gränsen. Enligt tidningen skulle jag istället utesluta min smörgås på morgonen och ta den till förmiddagsfikat, och det låter ganska så förnuftigt. Jag ska nog ta och prova det. Men i smyg, mamma skulle kasta arga blickar på mig om hon fick reda på att jag möblerar om min matlista...
Annars så var min frukost bra - havregrynsgröt med mjölk (fast jag får inte dricka lättmjölk >.<) och en apelsin (jag ska egentligen dricka apelsinjuice enligt min dietist men jag vägrar). Enligt matlistan ska jag som sagt äta en smörgås också, men från och med nästa gång jag är ensam till frukosten blir den eliminerad.
Undrar om det är på grund av sådana här påhitt som jag inte får läsa dessa tidningar?
Har däremot gjort något förbjudet idag. Något jag gör mer eller mindre VARJE dag, och något som jag funnit väldigt svårt att sluta upp med. Jag har granskat mig själv i spegeln. Min kroppskännedomsterapeut (oj vad det blev många terapeuter i det här inlägget) tycker inte om att jag gör det, hon säger att "ju mer man fokuserar på sin kropps utseende destå större känner man sig" och jag tror henne, men det är svårt att låta bli när man ska ta och hoppa in i duschen eller dra på sig pyamasen. Min kropp är ungefär det fulaste som finns. Jag är inte ens skojfriskt oseriös när jag säger det, det är gravallvarligt fakta och jag skäms för att det är så. Inte nog med att jag nu är så pass nära min målvikt att varenda litet ben ligger inbäddat i fett, de få ställen man faktiskt SKA ha lite extra vikt på (tänk bröst) är sorgligt platta. Rumpa tror jag att jag kommer få, men inte heller den tanken gör mig glad, det kommer bara få mig att se ännu mer oproportionerlig än jag redan är. Magen är i vägen, den är inte platt och vacker utan ser mest ledsen ut där den hänger. Låren är dallriga och rör vid varandra om jag spänner dem, en känsla jag kommer ha väldigt svårt att vänja mig vid. Alltihop är bara en enda stor besvikelse, och just nu känns det som att jag ALDRIG kommer kunna bli tillfreds med mitt eget utseende. Jag har inte en drömkropp, och kommer nog aldrig att få det heller, oavsett hur mycket jag orkar träna (kommer nog inte bli särskilt mycket är jag rädd, är alldeles för lat) eller hur balanserat jag än äter.
Inte nog med att jag busigt grälade med min egen spegelbild, jag läste också en förbjuden tidning, så kallade i form. Jag får inte läsa någonting som nämner ord som "kilo", "fett", "banta" eller liknande då jag uppenbarligen inte "kan hantera" det. Men jag var på biblioteket själv idag, och då var tidningen svår att stå emot. I den radade de upp en idealisk "matdag", hur man skulle äta under en dag om man var en normalviktig kvinna, och min frukost är alldeles för stor! JAg hade redan förstått det eftersom jag räknat mina kalorier ganska så nitiskt på senare tid, men innan idag så har jag istället hoppat över ett mellanmål för att hålla mig under 2200 gränsen. Enligt tidningen skulle jag istället utesluta min smörgås på morgonen och ta den till förmiddagsfikat, och det låter ganska så förnuftigt. Jag ska nog ta och prova det. Men i smyg, mamma skulle kasta arga blickar på mig om hon fick reda på att jag möblerar om min matlista...
Annars så var min frukost bra - havregrynsgröt med mjölk (fast jag får inte dricka lättmjölk >.<) och en apelsin (jag ska egentligen dricka apelsinjuice enligt min dietist men jag vägrar). Enligt matlistan ska jag som sagt äta en smörgås också, men från och med nästa gång jag är ensam till frukosten blir den eliminerad.
Undrar om det är på grund av sådana här påhitt som jag inte får läsa dessa tidningar?
241
Känner mig helt otroligt, katastrofalt FRUKTANSVÄRT misslyckad. Vissa dagar fungerar ingenting. Idag fungerade bara till hälften. Imorgon får bli bättre. Det måste den bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)