En liten fågel hade letat sig in i min garderob idag och skrämde upp både sig själv och mig ordentligt vill jag lova! Den stackarn flög mot rutor och speglar igen och igen, jag var helt säker på att den skulle bryta nacken av sig. Jag vet inte hur länge den suttit bland mina gamla kartonger, men det var en blåmes så den borde ju inte vara i närheten av våra breddgrader så här års... Vi lyckades till slut få den att flyga ut genom fönstret men ärligt talat tror jag att chansen är liten att den överlever.
Såg Dante's Peak igår. Medioker film med svala framträdanden av annars duktiga skådespelare (vem gillar inte Pierce Brosnan?) 2/5. Idag blev det Spiderman tre som var skaplig. Den gjorde mig inte lyrisk men var helt klart sevärd. 3/5.
Har, som jag ofta gör, spenderat ansenlig tid på att se på Oz. jag kommer på mig själv med att sakna att vara inlagd ibland. Sakna den inrutade tillvaron, avsaknaden av makt. Dagarna gick, såg likadana ut, allt man fokuserade på var vad som skulle tvingas ner i halsen på mig den dagen, var jag skulle kunna spy nästa. Allt var så enkelt. Fängelset i Oz påminner mig om tiden på Forrest View och avdelning 4. Inte för att de som jobbade där var i närheten av så strikta eller mina medpatienter lika våldsamma som brottslingarna i Emerald city, men för att de lever efter samma rutiner som jag gjorde. Vakna, äta, vara social eller osocial (på psyk kommer man undan med allt), äta, sova. De som bestämmer bestämmer, och man får vackert foga sig. Men gör man det får man sin beskärda del av beröm. Och saknar man uppmärksamhet är det bara att bli lite obstinat och vips bryr sig alla igen.
Jag saknar enkelheten, det är jobbigt att allt är så väldigt komplext i det riktiga livet, alla bollar man har i luften samtidigt. Och jag har ingen att vara arg på längre, ingen mer än mig själv. När man är inlagd är allt "doktorns" eller "vårdarens" fel. Allt beror på någon annan.
Ibland ångrar jag att jag var så medgörlig som jag var när jag var inlagd. Kunde jag inte vägrat lite mer, bråkat, och skrikigt och stått upp för mina åsikter? Men jag visste väl, innerst inne, att jag var där för min egen skull, för att min egen tillvaro var för destruktiv för att jag skulle kunna tillåtas leva i den. Jag var för rädd för konsekvenserna för att verkligen sätta mig upp mot systemet. Rädd för att aldrig bli av med sonden, att få näringen genom en slang ända upp till min målvikt.
Fast i det tysta bröt jag mot reglerna. De har fortarande inte en aning om precis hur mycket jag gjorde bakom deras ryggar. Jag tvingades att bli riktigt bra på att ljuga, och jag önskar ofta att jag hade tagit till mig av deras hjälp bättre än vad jag gjorde. Som sagt, de var där för att hjälpa mig, och jag var aningen för envis för mitt eget bästa. Kräktes i papperskorgar, i plastmuggar, gömde mat i krukor och slängde näringsdrycker halvfulla. Så även om jag önskar att jag varit bättre på att vara olydig, måste jag komma ihåg att det var EXAKT vad jag var. Olydig.
Det är tur att jag utvecklats en hel del sedan dess...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar