259

Jag spyr på mig själv, på den äckliga sörja jag är, på den vidriga person jag blivit. Jag blir aldrig ren, hur jag än försöker, aldrig tom och aldrig "pure". Saknar benen, saknar hårdheten, saknar kontrollen jag hade över varje kilo jag gick ner. Saknar lyckokickarna det gav mig, att se mig själv försvinna mer och mer, för varje sekund, varje minut, varje dag. Ser bilder på de som lider med mig i denna förbannade sjukdom och kan inte låta bli att avundsjukt granska deras olycka. Vill alltid vara värst, alltid vara sämst för är man inte bäst är man ingenting. Och det är just vad jag är. Ingenting.