När jag var inlagd här i Sverige för andra gången fanns där en flicka till som led av anorexi. Jag var galet avundsjuk på att hennes vilja av stål tagit henne ända ner till 29, min målvikt och det antal kilo jag aldrig lyckats väga. Hon var nästan genomskinlig om man tittade på henne i rätt vinkel, och jag kom ofta på mig själv med att längtande tråna efter knotorna och avsaknaden av någon som helst gnutta av fett på de tunna, tunna benen. Denna lilla fröken var inte bara smal, hon hade också rejält med skinn på näsan och en dålig vana som gjorde mig så ledsen att det gjorde ont i mig många gånger - hon brukade studera min kropp och berätta för mig att så där - precis så där - såg hon ut när hon var normalviktig. Hon hade nämligen väldigt tunn benstomme som gjorde att hon inte lyckades komma upp i någon högre vikt än BMI 16. Och efter ett antal sjukhusvistelser var det där jag låg. BMI 16.
Jag ryser i hela kroppen bara av att höra siffrorna. Nu när jag är uppe i 18 är det som att det inte bekommer mig längre. Det handlar inte om mig, jag har distanserat mig så långt ifrån antalet kilon på vågen att jag inte längre reagerar. En försvarsmekanism kickar in som gör att jag orkar med att leva med fettvalkarna och tjockkänslan. Men just då hade jag inte hunnit utveckla detta försvar, och istället gick jag runt och visste att den tjej som var där jag ville vara hade bantat ner sig från BMI 16 för att hon tyckte att det var för tjockt. Och där var jag. För tjock.
Jag känner fortfarande äcklet stiga uppåt halsen när jag läser det jag skriver, när jag tänker tillbaka på månaderna av sondmatning och sängliggande. Jag vill inte tillbaks dit igen, men det är ändå dit jag längtar. Till bevisen på att jag en gång i livet mådde DÅLIGT. För i min värld är det något att vara stolt över.
Varför kom jag att tänka på det här idag? Jo för jag var och handlade med mamma i Kalmar. Inte för att det drar fram ätstörningsminnen i sig självt, men i en av affärerna vi råkade hamna i (och spendera en ansenlig summa pengar i) var butiksbiträden ungefär två kilo smalare än en fjäder. Allt man såg av henne var en mun och axelvaddar, det fanns inget mer. Och min avundsjuka kickade direkt in. Jag vill så gärna att folk ska titta på mig med samma lystna blickar som jag tittar på henne! Men jag tränger bort de tankarna, och försöker resonera med mig själv tills jag står på fast mark igen. Vi lämnade affären ett par tröjor rikare och jag har fortfarande inte kunnat få hennes kropp ur mitt huvud.
Varför är jag så fixerad vid att vara smalast/minst/benigast/SJUKAST? Hur gör man för att BRYTA tankemönstret? Och hur håller jag maten nere när jag inte känner av motivationen jag förlitar mig på?
Skingrade de svarta sjuktankarna med att prata med pojkvännen, eller vad han nu är, över MSN. Det är helt underbart att kunna se honom att nästan, NÄSTAN kunna röra vid honom, att höra det han säger och se honom mena det. Ingen kan få mig att känna mig vacker som han kan, ingen gör tankarna så suddiga eller minnena så obetydliga. Men så fort jag ser honom dyker också orosmolnen upp - kommer vi någonsin få se varandra igen? På riktigt? Just nu känns vår framtid ganska otydlig, så vore det egentligen inte bäst att låta honom glömma, att släppa honom och be honom hitta någon annan. Någon som förtjänar mer än vad jag gör och någon han faktiskt - fysiskt - kan röra vid? Allt det där vill jag säga, men allt jag kan få ur mig är hur mycket jag saknar honom. För det gör jag. Saknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar