Tidsresenärens hustru var en vacker liten saga. Med betoning på ordet saga. Och då pratar jag inte om den faktiska omöjligheten att resa i tiden (herregud, det är film!) utan istället om deras oh så perfekta äktenskap med sin oh så perfekta dotter och alla tre är de oh så kära och har oh så perfekta leenden. You know the drill. It's hollywood. Lite synd att de inte smutsat ner det lite, för grundstoryn är helt okej. Den får en sorgsen trea.
Var på körskolan idag för en till körlektion. Efter att ha rattat bilen i sisådär tjugo minuter och lyckats med att:
a) köra mitt i vägen utan en tanke på högertrafiken.
b) blinka vänster i högersvängar,
c) blinka höger i vänstersvängar,
d) skrika av rädsla varje gång en annan bil skymtades och
e) klara av allt detta UTAN att köra med växellåda (min instruktör tog över gasen och bromsen) fick jag äntligen stopp på eländet.
Läraren: "Du kommer få ta fler lektioner än genomsnittet". Han har nog fattat att han sitter på en riktig guldgruva just nu, jag kommer få ta lektioner tills jag dör... Behöver jag säga hur mycket jag hatar övningskörningen?
Annars känner jag mig mest fet och deppig. Idag är torsdag och vägningsdag men min psykolog var inte på plats så jag får vackert vänta en vecka. En vecka under vilken jag inte vet om jag gått upp fjorton kilo och ser ut som ett övergött träsktroll. Det är så jag känner mig just nu. Jag har nog aldrig varit så nära min målvikt och ändå trixsat med maten så mycket som de senaste dagarna. Det går inte alls bra. Inte. Alls. Bra.
Eller, min psykolog skulle inte hålla med mig om den saken, och inte mina föräldrar heller. Men så vet ju inte de vad jag vet, de ser inte mer än att jag äter regelbundet och håller mig ifrån toaletten. Och det stämmer ju, jag får faktiskt i mig det jag ska. Och mer än så. Kommer jag aldrig kunna sluta med hetsätandet?
Jag har börjat vänja mig vid tanken på att stanna i Sverige ett tag till. Länge kunde jag inte tänka på USA utan att det högg till i bröstet. Men nu har jag torkat tårarna och allting känns nästan rosaskimrande igen. Bara mitt ex finns kvar i tankarna, allt skulle vara mycket enklare om han fanns här. Inom räckhåll. Han skriver så fina mejl och säger så vackra ord, men kärleken övervinner inte hur mycket som helst. Snart ger den upp, tar ett sista rosslande andetag och falnar helt. Och det är bara mitt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar