252

två filmer idag - måste ju ta igen lite efter att ha levt hela veckan utan någon alls - den ena okej, den andra långt därifrån.

Surrogates var fartfylld och häftigt gjord, men slutet kändes billigt, och den lämnade inte ett särskilt stort avtryck. 3/5. Pappa satt som ett tänt ljus, bara det är värt mycket.

The ugly truth försökte vara gulligt tokrolig, men blev bara avskyvärd - på alla sätt. varannan sekund pratades det snusk, men utan finess eller glimten i ögat. Den kan inte få annat än en etta, jag stängde av när mina ögon inte klarade mer.

Överraskade lillebror med ugnspannkaka idag till lunch och han blev själaglad! Det gör mig rusigt lycklig att få ta hand om honom, att få vara en ansvarstagande storasyster. Det är skönt att vi har så pass bra kontakt som vi har, och jag ska försöka vårda den även när vi inte bor under samma tak längre.

På tal om samma tak - jag har ställt mig i bostadskö för att kanske få en lägenhet om jag nu kommer börja studera i Växjö till hösten. Känns underbart roligt på samma gång som det sticker till i bröstet på mig varje gång jag tänker på att jag kanske inte kommer iväg till mitt kära USA. Lite av tjusningen med att vara elev på GVSU är att jag där är så unik. Enda svensken, en av få européer, jag kan inte bli mer utstickande än så. Nu när jag inte har min ätstörning som gör mig speciell längre (läses med en gnutta ironi i tonfallet) så vill jag hålla i hårt i allt som gör mig annorlunda. Här i Sverige är jag bara en av tusentals blonda, osäkra flickor,och jag vet inte längre hur jag ska sticka ut. På rätt sätt.

Min psykolog tycker att jag ska leta upp intressen som jag kan GÖRA mig speciell med hjälp av, han tycker att kören är en start. Men jag vet inte hur länge jag orkar gå dit, hur länge jag klarar att vara så falsk som man uppenbarligen är när man umgås med en grupp halvokända människor. Någon kläcker ur sig något som kan liknas vid ett skämt, andra skrattar artigt och säger möjligen något lite halvtrevligt tillbaka. Är det bara jag som känner mig så obekväm att jag vill skrika högt och gömma huvudet under kudden i min säng? Varför måste man anpassa sig och formas till en likadan kopia som alla andra för att passa in? Och varför klarar inte jag att hålla mig till normen?