Min faster ringde idag och bad att få prata med min pappa. Inget konstigt med det kanske, om det inte varit för hur ledsen hon lät. Nu vet jag varför. Min (ingifta) farmor har gått bort. Hennes död var väntad men det chockade oss ändå lite, att hon inte finns i närheten längre. Jag har annars inte upplevt så många dödsfall i familjen, jag har min mormor kvar i livet, min farfar dog när jag var liten så honom kommer jag inte ihåg och min riktiga morfar dog innan jag föddes. Det är inte många av mina släktingar och vänner som lämnat den här världen, de flesta kämpar på och har hälsan. Den som varit närmast att dö av oss har varit jag, och nu kämpar jag envist för att inte hamna där igen.
Jag pratade sällan med min farmor som det var, hon bodde i Tyskland och var för sjuk för att resa, men nu när jag inte kan tala med henne längre kommer jag på mig själv med att nyfiket vilja höra efter hur hon har det och hur hon haft det.
De säger att hon vill bli begravd här i Sverige. Kanske blir det att gå på begravning för första gången i mitt 22åriga liv.
Jag saknar henne redan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar