Det slog mig just att jag tror jag skrivit om inte alla så de flesta dagar den här månaden. Det är något terapeutiskt över att pränta ner tankarna utanför huvudet, att få ut dem innan de kväver en. Att känna att kraften de har minskar för varje ord som skrivs. Det sägs att det tar runt 21 dagar/gånger innan man fått in en vana. Det här är en väldigt positiv sådan, långt från självsvält och blodiga armar. Och det känns skönt. Skönt att veta att det som annars fräter sönder mig minskar i styrka i alla fall lite grann.
Melodifestivalen ikväll efter en ganska stormig dag med föräldrarna - att jag aldrig kan hålla sams med min mamma när vi är hemma längre än ett ögonblick samtidigt! Men vi slöt fred och nu pratar vi till och med med varandra igen. Success! Nej, så farligt är det inte, mamma har bara lite klumpiga kommentarer som hon frotterar sig med då och då. Jag vet ju att hon bara vill mitt bästa. Jag är på ett förlåtande humör ikväll.
Sitter nu och tittar på Sleepers, en film jag hade försiktiga förväntningar på och som visat sig vara mer än värd dem. Jag är svag för allt som har med fängelser, vårdinrättningar etcetera att göra. Dels för att jag känner mig så långt ifrån allt det där och dels för att jag identifierar mig med de inlåsta. Jag har varit i liknande, men mindre våldsamma situationer.
Jag har många minnen från Forest View - och ändå förvånansvärt få. De där månaderna är som ett töcken för mig, en tjock dimma som vägrar lätta. Jag kommer ihåg hur vilsen jag var, och samtidigt hur förvånansvärt hemma jag kände mig med missbrukare och traumapatienter som grannar. Vi var inte många med ätstörningar, och vi fick inte umgås särskilt mycket ensamma, vi kunde få för många tips på hur man lurar systemet då. Min första rumskompis var stor och blond, hon var där för traumaprogrammet och hade problem med sin ilska. Hon var skräckinjagande, men den som visade mig hur livet fungerade innanför väggarna och alla låsta dörrar. Efter henne kom en mörkhyad kvinna som bar på för mycket sorg i sitt liv. När jag bad om att få byta rum blev hon jätteledsen, men jag gjorde det inte för hennes skull, utan för att rummet vi bodde i inte hade någon dusch.
Den första natten inlagd var svår, det var underligt att försöka sova när en vakt kom in var femtonde minut och lyste på en med ficklampa. Jag var sedd som en självmordsbenägen patient och var de var därför tvugna att rapportera vart jag var med jämna mellanrum, dag som natt. Inte för att jag hade något att ta livet av mig med, de konfiskerade allt, till och med pennor med suddgummin och snören på skorna. Minnet av det bar jag med mig till avdelning fyra här i Sverige, och gömde en spik i min tofs som jag skulle kunna skära mig med när ingen tittade. De var dock inte lika misstänksamma, så jag hade inte behövt gömma den så väl...
Ojdå, jag förlorade mig i minnen där ett tag. Men jag orkar inte tänka på det där. Inte just nu. Istället tänker jag på framtiden, på livet utanför. För jag är värd att må bättre än jag gjort, och jag tänker inte backa nu. Jag vägrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar